Vindkraft i skarpt läge

I ett blogginlägg för en tid sen skrev jag om förslaget att bygga ett stort antal höga vindkraftverk i havet strax öster om Storjungfrun – istället för betydligt längre ut till havs. Hur kan man alls överväga en sån anläggning med tanke på att Storjungfrun och den maritima miljön omkring ön är naturreservat sen 2013? ”Varför kastar man bort pärlan?” skrev jag i inlägget som du kan läsa här.

Nu är det skarpt läge för vindkraften.
WPD:s ansökan för Storgrundet vid Storjungfrun och SveaVinds ansökan för Utposten 2 utanför Granön/Trollharen har kungjorts. Ansökningarna ska nu behandlas i Mark- och Miljödomstolen.

Vem som helst kan lämna synpunkter. Man kan ju fundera över hur kusten och skärgården påverkas av dessa stora anläggningar. Vad blir effekterna för djur och natur? Vad händer med turismen i området? Och kommer värdet på sommarstugan, för den som har en sån, att gå ner om dessa stora anläggningar byggs i närheten?
Vad tror du? Vad tycker du? Gör din röst hörd.

Utposten 2
Märk din skrivelse med Mål nr M3133-20 ”Utposten 2”
Dina synpunkter ska vara Mark- och mijödomstolen tillhanda senast 24 september. Maila till mmd.ostersund@dom.se

Storgrundet
Märk din skrivelse med Mål nr 1569-21 ”Storgrundet”.
Dina synpunkter ska vara Mark- och mijödomstolen tillhanda senast 12 oktober. Maila till mmd.ostersund@dom.se

Den här bilden har jag haft med i bloggen tidigare. Nu när jag ser den igen kan jag inte låta bli att tänka på hur utsikten skulle ändras med en massa vindkraftverk i fonden. Fotot har jag inte tagit själv. Bilden finns hos Länsmuseet Gävleborg. Fotot togs 24 september 2013. Så här står det på sidan hos Länsmuseet Gävleborg:
Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Ref.nr: P9244718. Som vanligt: klicka på bilden för att se den större.

En kväll i juli

Det hade varit en mycket het dag: ca 28 grader i skuggan och 22-24 i vattnet. Bilden är tagen vid 8-tiden på kvällen den 15 juli.

Plötsligt blåste det upp, hårda vindar kom från sydost/ost. Himlen var dramatisk och det kändes hotfullt. Vi tänkte att nu kommer både regn och kraftig åska över oss. Skyndade oss att ta in tvätt och badlakan från strecket, fälla ihop parasollet, ta in dynorna från trädgårdsmöblerna… Spanade på himlen och hukade oss inför ovädret som snart skulle komma. Det var lite som om allt väntade, småfåglarna försvann och gömde sig nånstans. Fast måsarna brydde sig inte. Och nåt oväder kom inte alls. Varken regn eller åska. Det klarnade upp och blev en fin kväll.

Vädret är verkligen märkligt ibland. Och vid såna här tillfällen kan jag inte låta bli att tänka att det vi ser är effekter av den globala uppvärmningen. Oroande. Och förstås mycket mer oroande än ett enstaka sommaroväder.

Skrakar samarbetar

Mot slutet av sommaren eller i början av hösten ser vi ofta skaror av skrakar som drar förbi på vattnen omkring ön. Förut har jag trott att det var nån sorts ”tonårsträffar” som pågick men så är det inte alls. Skrakar samlas vid den här tiden på året för att fiska tillsammans. Dom kan lägga sig på rad en bit ut från stranden och sen driva småfisken framför sig in mot land och fiska så mycket dom kan.

Så här skriver man på en sida på webben som handlar om Storskraken, Mergus merganser: ”I september börjar de olika kullarna slå sig tillsammans i stora flockar. Mest kända samlingsplatsen är sjön Roxen i Östergötland och Åsnen i Småland där man observerat flockar på uppemot 25.000 individer. Genom en form av kollektivt fiske driver dessa flockar fiskstim in på grunt vatten för att där lättare komma åt att fisken.”

På samma webbsida står det också: ”Namnet storskrake nämns första gången ca. 1749 men kan nog vara äldre. ‘Stor-‘ kommer av att arten är den största av de tre skrakarna i Sverige. Storskraken har även kallats för bara skrake, skräcka, fiskand, drivfågel, körfågel och vrakfågel.” Sidan hittar du här.

Linköpings fågelklubb som räknat skrakar i Roxen skriver 2006: ”De senaste åren har 4 000 – 8 000 storskrakar rapporterats. Detta är en minskning jämfört med det antal fåglar som rastade i Roxen speciellt under åttiotalet, då mer än 20 000 rastande storskrakar rapporteras. Även under sjuttiotalet och det tidiga nittiotalet fram till 1997 rapporterades ca 10 000 fåglar årligen.”

Skrakar har varit med på bild i bloggen flera gånger tidigare om jag minns rätt. En fin bild har du här. Och som vanligt: klicka för större och klarare bild.

På SLU:s Artportalen kan man se att den 13 augusti var det 35 storskrakar som rastade på Stenöorn. Och två dar tidigare rapporterades från Grimsön 37 st: ”4 ad + 33 juv födosökande i grupp (Tuppviken)”. Artportalen har du här. Färdigskrakat för den här gången.

På vakt

Hann inte räkna ungarna innan hela gänget drog vidare efter en stunds vila på stranden. Lugn lite disig morgon och förmiddag efter en våldsam natt med mycket regn, hårda vindar från öster och oroväckande hög sjö. Vaknade på natten vid 4-snåret och kikade ut för att kolla att båten – och bryggan – var kvar. Det var dom. En av fendrarna hade slitit sig och låg borta hos grannen. (Klicka för större bild).

Befriad skärgårdsek

På vår tomt på Sandskär finns en ek som min pappa planterade där på 1950-talet. Säkerligen är det Sandskärs enda ek. Den är inte särskilt hög och växer lutad med sin krona ut mot söder. Det är inte bara väderstrecket som dragit den söderut utan det är grannen, en hög och kraftig tall, som inkräktat på luftrummet över trädet. En stor tjock tallgren har sträckt sig allt längre ut över den stackars eken. Jag har länge velat ta bort den där grenen, men vi har inte vågat oss på det själva eftersom den satt på 6-7 meters höjd över marken.

Nu är grenen äntligen borta. Jag kan riktigt se hur eken står där och ser sig förvånat omkring, tar ett par djupa andetag och begrundar sin nya frihet. Heja dig, eken! säger jag och hoppas den ska må mycket bättre i framtiden.

Gillar man att jobba på hög höjd kan man hålla på med sånt här. Det gör Petra Pavlovska (PP Träd Trädgård) som kom ut till oss på ön igår. Hon började med att klättra nästan hela vägen upp i tallen för att fästa säkerhetslinorna. Sen klättrade hon neråt igen och ut på grenen som skulle bort. Hon sågade och sågade. Bit för bit föll grenen till marken. Därnere hade hon ”markmannen” Jonas som hjälpte till med det ena och det andra. Hon fäste linor i grenens delar och markmannen drog där nerifrån för att så mycket som möjligt undvika att den fallande biten tall skulle skada eken. Spännande timmar för oss som såg på och fotograferade. Lite trött i nacken blev man…

Varför kastar man bort pärlan?

Storjungfrun med hamnen på öns nordöstra udde. Foto: Söderhamns kommun.
Finns med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”

Juvel, diamant, hjärta, pärla… vad man än använder för ord om Storjungfrun, den största ön i Söderhamns skärgård, kan man verkligen undra över varför Söderhamns kommun är beredd att kasta bort den fantastiska tillgång ön utgör. Det gör man genom att tillåta byggandet av en stor vindkraftspark i havet bara 4 km från ön. Projektet kallas Storgrundet.

Varför gör man först ön och den maritima miljön omkring den till naturreservat 2013, underlättar för besökare, ordnar med övernattningsstugor, grillplatser, tar fram information, sätter upp kartor och skyltar, skyddar djur och natur osv på Storjungfrun för att några år senare kasta bort alltihop? Det behövs inte ens: Vindkraftverken skulle tydligen kunna läggas betydligt längre ut till havs.

Hur tänker dom? Varför vill kommunen göra det här? Handlar det om pengar (follow the money – så fult kan det väl inte vara?) eller handlar det om att kommunen vill visa sig på styva linan och få nån sorts poäng genom att satsa på lösningar som bidrar till att minska den globala uppvärmningen?

Ansökan om byggandet av denna havsbaserade vindkraftspark ligger i dag hos Mark- och Miljödomstolen. När beslut väntas vet jag inte. Blir det ett ”Ok, kör på” från domstolen finns fortfarande möjligheten av överklaga. Dessutom skulle Söderhamns kommun kunna utnyttja sin vetorätt och stoppa projektet rakt av. Men vad vill man i Söderhamn? Var står dom politiska partierna i dag i den här frågan?

Jag är inte alls generellt mot vindkraften. Röstade på Linje 3 när det begav sig för många år sen. Men självklart måste anläggningar för förnybar energi placeras på ett klokt sätt där dom gör minst skada på djur och natur och förstör minst för människor som bor eller vistas i närheten. Det är uppenbarligen inte alls fallet när det gäller projekt Storgrundet.

På Facebook finns några grupper som syftar till att värna Storjungfrun: ”Rädda Jungfrukusten” och ”Nej till KUSTNÄRA vindkraft Gävle-Söderhamn-Hudiksvall”.

Om måsar

Min vän måsen innan minken kom.

I Stockholms innerstad ser jag från mitt fönster måsen (en silltrut), som ligger och ruvar i ett rede nära takkanten sex trappor upp från gatan. Inte ska väl måsar vistas mitt inne i stan! Dom hör hemma i skärgården, vid havet. Tycker jag.

Jag retar mig en del på den dumma fågelns val av plats att bygga bo på. Exakt samma ställe som åren innan. Vid hög temperatur riskerar ungarna att stekas där på det heta plåttaket. Och att köra flygövningarna med ungfåglarna högt ovanför en asfalterad gata är minst sagt riskabelt. Förra året tror jag båda ungarna strök med. Jag ser helt enkelt med visst förakt på denna dumma stadsmås/silltrut. Lite skyll-dig-själv, dumma silltrut! Fast det är ju synd om ungarna.

I skärgården är det annorlunda. På måsstenen, som ligger en bit från bryggan, har måsen legat i frid och ro och ruvat sina ägg. Att jag gled förbi i kajaken alldeles intill brydde den sig inte om. Den sov lugnt vidare med näbben under vingen. Men nu har vi sorg – måsarna och jag. Där finns inga ägg längre. Redet är plundrat och numera sitter måsarna och sörjer (kanske?) längst ut på bryggan istället för att vara på stenen. Gissar att det är en mink som varit framme.

Inser att jag har fördomar om måsar. Skiljer på mås och mås. Fast visst, tycker dom livet är bättre i storstan där dom kan stjäla mat på uteserveringarna så får dom väl göra det. Men jag hoppas att ”mina” måsar ute i skärgården inte ska flytta till stan. Jag skulle jag sakna dom.

Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).