Nåt för kapten Haddock?

Svartmunnad smörbult. Foto: Jörgen Wiklund.

Läser i SöderhamnsKuriren att en aggressiv invasiv fiskart sprider sig alltmer upp efter kusten. Tidigare har den förekommit mest i lite sydligare vatten men nu finns den även upp efter Södra Norrlandskusten. Risken är stor att fisken slår ut andra fiskarter. Troligen behöver vi lära oss tillaga den och äta den.
Läs mer om fisken hos Sveriges Lantbruksuniversitet här.

Jag fastnade mest för namnet på fisken och tänker att Kapten Haddock skulle kunna ryta till nån: DU din svartmunnade smörbult!!!

Favorit i repris

Tidig morgon 15 oktober 2015.

Under flera år brukade vi inte vintra stugan på Sandskär förrän omkring mitten av oktober. Det här var ett sådant tillfälle. Goda grannar kom och hjälpte oss att bära upp de 6 bryggflaken och lagra dem på stranden. Sen dess har vi anlitat Leontjev och hans killar på Frakt & Kusttjänst och fått en längre brygga byggd och de 6 flytbryggorna används inte längre. (Större bild om du klickar på den).

Att vintra i oktober var oftast en ordentligt kall upplevelse. Vi gick i tjock vinterjacka – och gärna långkalsonger – även inomhus eftersom stugan är gammal och oisolerad. Det var ändå nåt speciellt med att vara på ön i oktober. En klarhet i luften man knappast ser annars om året. Så vackert att det gjorde ont i hjärtat.

Vindkraften – suck!

Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden. Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Länsmuseet Gävleborg. Ref.nr: P9244718.

Den vackra bilden har varit med tidigare i bloggen. Det får bli återanvändning. Det är för att det ska handla om havet vid Storjungfrun nu. Så här är det:
Den 14 september gav Miljööverdomstolen grönt ljus till den s.k. vindkraftsparken Storgrundet, som ett företag planerar att bygga i havet strax öster om Storjungfrun. Folkomröstningar i Söderhamn har tidigare visat klart och tydligt att de boende är mot att man bygger vindkraftverk så nära land. Men Söderhamns kommun går på i ullstrumporna… och ärendet rullar vidare i miljödomstolarna.

Den 5 oktober är sista dag för den som vill överklaga beslutet av den 14 september. Dvs nu på torsdag. Jag har fått handlingarna och kan överklaga. Har vacklat lite om hur jag skulle göra. I själ och hjärta är jag ju för vindkraft. Fram för förnybara energikällor! – det nyvaknade intresset för kärnkraft är inget jag välkomnar. Felet med Storgrundet är att snurrorna ska byggas alldeles för nära land. Mitt vacklande hänger mest samman med tanken att ”jag är för gammal, jag lägger ner det här, det rör ju yngre och kommande generationer, inte mig”.

Men i dag mailade jag in min överklagan i alla fall. Det som fick mig att göra det till slut var en insändare jag läste i Söderhamnskuriren. Rubriken är: ”Lurar miljödomstolen Söderhamnarna när det gäller Storgrundet?” Det är alltså en insändare och åsikterna är skribentens egna, som tidningen påpekar. Du kan läsa insändaren här.

Favoritfågel

Foto: Mårten Sjöstedt. http://www.realtimepartner.com

Ja, jag gillar strandskatan. Det är nåt visst med den. Fast i och för sig har jag fler favoriter bland fåglarna som blåmes, svalor, domherre, sidensvans…

Har flera gånger försökt fotografera strandskator på Sandskär, men min zoom är inte tillräckligt stark eller också har fågeln vänt rumpan till. Fast det heter nog inte rumpa utan gump, förresten. På Wikipedia skriver man att strandskatan är ”en iögonfallande, högljudd och orädd fågel som man lätt kommer ganska nära.” Men det gäller inte ”mina” strandskator på Sandskär; jag får försöka smyga mig på dem.

Ser att strandskatan är Färöarnas nationalfågel.
Har provat att måla en strandskata också med min alldeles för sällan använda låda med akvarellfärger. Det var roligt att försöka, men resultatet blev en strandskata som såg höggradigt gravid ut. Inget jag vill visa för världen i bloggen. Dessutom tror jag att den ligger kvar i den nyligen vintrade stugan på Sandskär.

19 augusti

Sommaren kom tillbaka och vi fick härliga dagar på Sandskär hela veckan. Så mycket paddlande blev det inte för min del. Det skulle ju vara lite asocialt att ge sig ut och paddla när vi hade så trevligt besök denna tid. Barnfamilj med två små flickor och en trevlig hund. Vi hade besök av minken också som mitt på blanka eftermiddagen sprang förbi barnen på stranden och sökte skydd under bryggan. Nisse, hunden, såg den och blev alldeles vild på att spåra och jaga. Han simmade långt ut och klättrade på stenarna under bryggan. Nåt möte mellan mink och hund blev det inte, som tur var…
När familjen åkt tog jag mig en tur i min lilla vita kajak. Bilden tog jag med mobilen när jag var på väg in mot stranden. Den här tiden börjar halvstora skrakar dra runt i stora gäng. De springer på vattnet när jag närmar mig i kajaken. Jag tänker att så värst rädda är de nog inte, men de tycker det är roligt att sprätta iväg så där och tävla med varandra. Gjorde ett inlägg för ett par år sen om hur skrakar samarbetar. Du kan läsa det här.

”Å lilla bäcken…

… mot älven rinner och älven rinner mot stora hav.
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av.”

Jag fick Allan Edwalls visa om ”Den lilla bäcken” i skallen när jag stod här vid Kvarnen i Söderhamn igår. Fast det här är ju mer än en liten bäck förstås, särskilt denna tid med ovanligt höga vattenflöden. Att stå så här alldeles intill forsen och se på hur vildsint vattnet kastar sig hit och dit gör mig nästan snurrig, som en lätt berusning. Jag får ta tag i räcket…

Gillade Allan Edwall; mångfasetterad skådespelare, visdiktare, regissör, kulturarbetare… Och ”Den lilla bäcken” tycker jag om. Du kan höra den på Youtube där den finns i flera olika inspelningar t.ex. den här.

Moln i juli

Bild 1 och 2 tog jag 14 juli.

Och så tar vi en i svartvitt för omväxlings skull – 20 juli. Klickbara bilder om du vill se dem större.

I Stockholm ett kort tag till men längtar till ön. Det finns gott om bilder på gamla välkända utsikter som jag kan sitta och drömma mig till Sandskär med. Roligt att experimentera med svartvitt också ibland.

Bara 4

Hon vaktar strax utanför där ungarna krupit ihop på lilla stranden intill bryggan. Bara 4 stycken blev det den här gången. Undrar varför. Det brukar kunna vara betydligt fler. Är det minken som varit framme? Jag har inte sett den än den här sommaren, men den finns säkert där, nånstans i faggorna.
Klicka på bilden så ser du skrakens ansikte bättre. Hon är rätt söt, tycker jag.

Allons enfants…

Ja, det var häromdan när det var den 14 juli och dags att sjunga Marseljäsen för måsarna från Sjöverandan. Det gjorde jag. De var inte särskilt intresserade tråkigt nog. Kvällen blev så vacker att det nästan gjorde ont i hjärtat. Så här såg det ut:

Tallkottar

Tillbaka på Sandskär efter två veckor i Stockholm ser jag att den noggrant krattade stigen upp mot gamla bodarna och den öppna platsen framför huset nu är beströdd med hundratals tallkottar. På väg upp till bodarna rullar fötterna betänkligt på dessa hårda mörkbruna kottar. Måste ta fram räfsan i dag igen. Morgon efter regn har kottarna ändrat utseende. Från att ha varit mörkbruna, öppna och spretiga har de nu krupit ihop och stängt sig och blivit beigefärgade. De sluter sig inför regnet för att ta vara på sina frön.

Genom att titta på kottarna kan man faktiskt förutsäga regn. Vid fuktigt väder – innan det börjar regna – stänger tallkotten sina fjäll för att skydda fröna.

När jag var barn och skulle gå till tandläkaren brukade jag hålla en tallkotte av det där öppna spretiga slaget i handen och krama hårt under besöket – ett sätt att distrahera och kanske förflytta smärtan. I dag har jag liknande trick när jag är hos tandläkare eller hygienist, men det brukar inte vara kottar längre.