Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Höst

Dimman låg tät över skärgården när vi var på Sandskär och gjorde i ordning för vintern. (Klicka om du vill se bilden större).

Vanligtvis brukar vi inte vintra på ön förrän i mitten av oktober men den här hösten blev det av olika skäl lite tidigare. Hoppas allt ska gå bra nu, att inga träd ska falla i stormar och ställa till skada och att sjösprång och is inte ska sabba bryggan. Nu dröjer det länge tills vi kommer till ön igen. Suck!

En tur runt ön

Skön paddling runt ön i dag. Utsikten mot Sandarne är inte lika vacker som kvällsbilden häromdan. Skarvarna har boat in sig på flera öar där. Klicka för större bild så hoppas jag du kan skönja öarna där långt borta. (Bara mobilbild, vågar inte ta med stora kameran i kajaken).
Läs om hur skarvarna brer ut sig i Söderhamns skärgård på SVT här.

Fågelskådning

En skarv står och torkar vingarna. Det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt är inte vattenavstötande. Fågeln tyngs ner och det blir enklare att dyka. Och sen för att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig skarvarna med utbredda vingar. Detta enl Wikipedia.

Skarvar är inte en fågelart jag gillar. Framför allt för att dom är alldeles för många. Nu pågår nog jakt på skarvar efter den här kusten och med klart bättre framgång än förra året.
Vi får ta en fågel till. En strandskata. Dom gillar jag. Så elegant tecknad den är. Tänker att ska jag hålla på så här borde jag nog skaffa mig ett starkare zoomobjektiv. Man ser ju knappt ögat på strandskatan. Nåja, jag får nöja mig så här så länge.

Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel ser jag. Hälsinglands landskapsfågel är slaguggla. Landskapsfåglarna utsågs på 1980-talet av Sverige ornitologiska förening, skriver Wikipedia.

Ett gäng skrakar

I dag kom ett gäng vuxna skrakar och vilade ut ett tag på vår flotte. Dom höll till där ett bra tag, ägnade sig åt kropps- och fjäderskrudvård och låg sen och vilade. Sex stycken var dom. Skrakar verkar vara sociala varelser. På sensommaren eller under tidig höst brukar man se stora skaror av vuxna skrakar (eller är det tonåringar?) dra omkring i vattnen runt öarna.

Jag gillar skrakarna, dom hör så väldigt mycket ihop med den här skärgården. Och jag har sett dom – deras anfäder – här under alla år sen jag var barn.