Tystnad och mörknande kvällar

Efter en veckas utflykt till Stockholm, Skåne och Halland i början av månaden var vi tillbaka på ön. Annorlunda nu denna tid i augusti. Kvällarna blir allt mörkare. Måsarna verkar ha flyttat söderut. Vi ser bara nån enstaka. De tre måsungarna, vars liv vi följt sedan dom kläcktes på en sten i vattnet en bit från bryggan, kunde flyga när vi senast såg dom. Och liksom föräldrarna hade dom då vant sig så vid oss att dom höll sig kvar på bryggan tills man var alldeles intill. Nu är dom borta.

Lite märkligt med denna tystnad. Silvertärnorna har förstås också flyttat. Dom drog nog redan första dagarna i månaden. Vi ser hägern då och då komma flygande tyst på stora vingar. En håller till vid strandkanten ibland för att fiska. Jag försökte smyga på den en morgon för att ta en bild. Men icke! Den märkte mig förstås och gav sig av. Rådjuren har vi inte sett till dessa dagar, inte heller räven eller grävlingen. Men när jag häromkvällen öppnade dörren för att gå ut hördes ett strävt ljud, som ett mellanting mellan skall och väsande. Kanske överraskade jag nåt vilt djur.

Vi har hållit på med byggjobb. Den gamla ”bron” som funnits framför trappstegen till verandan var i sönderfall. Den byggdes sommaren -75 så den har i alla fall hållit ett bra tag. Nu finns där en ny fin bro. Till större delen använde vi begagnat impregnerat virke som vi sparat, väl skyddat för väder och vind bakom en bod. Bra med återanvändning. Vi hoppas den ska hålla många år till. Om det blir 40-50 år igen lär vi inte få veta.

Räddningen

Det var en kväll i juni. En knipa med en enda unge rörde sig oroligt i vattnet nära stranden. Vår son Paul (på besök från Melbourne med sin son) anade vad som hade hänt. På en tall en liten bit från stranden sitter en gammal holk där knipor bott tidigare. En gång för några år sen klarade inte ungarna att ta sig upp och ut ur holken, och då plockade han upp dom allihop och släppte ut dom i vattnet där dom förenades med sin mamma/pappa. Hade samma sak hänt nu igen? Ja, precis så var det. Bifogar ett par filmer från den där kvällen i juni.

Efteråt tog Paul ner holken och gjorde kraftiga repor på väggen inuti för att underlätta för nästa omgång av ungar att klättra upp till hålet i holken och ta sig ut. Att vi missade att göra det efter det där första tillfället förstår jag inte. Men det blev väl inte av… Men nu är det fixat.

Den här gången plockade han upp 12 små pipande ungar och la i en hink. Sen gav han sig iväg med sin son ut i båten och spanade efter knipan. Efter en stund fick dom syn på knipan med sin enda unge. Dom stängde av motorn och hällde ut alla pipande ungarna ner i vattnet. Säkert hörde knipan dom och så återförenades familjen ute på vattnet. Själv stod jag på bryggan med kikaren och bevittnade det hela med tårar i ögonen.

Paul plockar upp 12 små ungar ur holken och lägger dom i en hink.
Ungarna i hinken på väg till båten.
Familjen återförenas.

Julikväll

Ja, här kommer ännu mera moln. På Sandskär spelar himlen ofta upp en föreställning om kvällarna. Det här fotot tog jag från stugans takfönster i onsdags kväll. Klockan var omkring 9. Solen skulle gå ned kanske 40-45 minuter senare. Vi ser inte solnedgången från vår sida av ön. Men den här kvällen reflekterade molnen kvällshimlen där borta i väster. Det kommer inte riktigt fram på fotot men intill småöarna blänkte det rött, nästan som om det hade varit blod i vattnet.

Mera moln

Utsikt från Sandskär söderut igår kväll. (Klicka för större bild). Det hade varit en dag med blandat väder, en del regn, en del sol, kraftiga vindar från S eller SO – men inte kallt alls. Ibland när jag sitter här och tittar ut över hav och himmel och molnen tornar upp sig tänker jag på August Strindbergs målningar av moln. T.ex. den som finns på den här webbsidan, där han kladdar på ordentligt med färg – ”oljemålning som är gjord med palettkniv med tjocka färglager utlagda på en pannå”.

Min mammas gamla oljefärger finns ju kvar här i stugan. Jag gjorde ett inlägg om dom här. Tänk om jag skulle prova nån dag? Typ, kan Strindberg så kan väl jag. Fast, jag gissar att jag nog håller mig till kameran istället.

Liten blir stor

Här är dom tre måsungarna igen. Dom har klarat sig nu i omkring två veckor. Minken har vi inte sett till och det är vi glada för. Dessa dagar tränar ungarna vingarna på stranden, springer och flaxar och försöker lyfta, fast det går inte än. (Som vanligt: klicka för större bild). – Rubriken då? Det är början på Stig Olins gamla schlager ”En gång jag seglar i hamn”. Väldigt populär på 1950-talet. Den kom tydligen 1954. På Youtube här.

Sällskap sökes

Stor och stilig, bra på att hitta mat… Skogspromenader blir det inte frågan om, inte heller mysiga hemmakvällar men ett friskt och härligt sjöliv bjuder jag på ute i den härliga Jungfrukustens skärgård.

Ja, så ser den ut den stora kanadagås, som rör sig häromkring, alltid ensam. Den brölar ödsligt, övergivet och ledset då och då, och jag tror den känner sig ensam. Vad har hänt? Varför har den inga kompisar och ingen partner? Var är alla dom andra? Är den här stackarn utstött, mobbad?

Vem vet? Den håller sig en del på vår strand och bortåt grannen, alltid ensam. Ibland går den upp och skiter på vår brygga. Det gillar jag ju inte, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den här stora fågeln. Dom är ju inte direkt älskade dom här fåglarna, men den är rätt vacker att se på ändå. (Klicka för större bild).

Kärr och rostigt ris

Gick en vända över ön. Bilden ovan är en sorts kärr eller våtmark som minner om den tid då Sandskär bestod av två öar: Sandskär och Lilla Sandskär. En liten bro leder över det som för länge sen var ett vattendrag, men särskilt vått är det inte längre alls här. I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” skriver jag om tiden då ön var två, och det finns även med ett utsnitt av en karta från 1893/1895. Den lilla ön kallades Alder eller Anderholmen.

På vår tomt och ute i skogen såg jag här och var områden med vissnat rostbrunt blåbärsris utan tillstymmelse till blad. Där blir det inga bär den här sommaren. Det beror tydligen på att det snötäcke som normalt skyddar blåbärsplantorna nån gång under vårvintern sjunkit ihop så mycket att växtligheten stuckit upp ovanför snön. Sen kom det en köldknäpp, troligen kombinerat med stark sol, som förstörde det blåbärsris som var oskyddat. Förklaras i en videosnutt hos svt här.

Ingen större fara dock tror jag. Det finns gott om överlevande blåbärsplantor också.
Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Läs mer om min bok här. Den går fortfarande att beställa, och du som bor här i skärgården kan ta dig till Sandskär och köpa den direkt av mig – till särskilt skärgårdspris, förstås, och nåt porto blir det ju inte. Kolla först att jag är här, mobil 0701-82 14 78.