Tajgafästingen på gång

Förra året samlade Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, in fästingar bl.a. från norr om Dalälven. Insamlingen pågick till 31 oktober 2018. Vi var på Sandskär rätt mycket och fångade ett ganska stort antal fästingar som vi plockade från oss själva och från en hund på besök. Det blev många kuvert med fästingar till SVA. Men dom som vi fick tag på var nog vanliga fästingar, inte den här arten som kallas Tajga och som är extra farliga. Dom vi tog såg ut som vanliga fästingar.

Tyvärr visar förra årets insamling att Tajgafästingen är på gång alltmer. Den kan bl.a. sprida en farligare variant av TBE-virus. På SVA:s sida skriver man så här:
”Tajgafästingen är inte en ny art för Sverige, men etablerade populationer har tidigare bara hittats i områden längs Norrlandskusten. Från insamlingen 2018 har SVA fått in ett 20-tal tajgafästingar från norrländska kommuner både vid kusten och från inlandet. Fynden från inlandskommunerna ger indikationer på att tajgafästingen troligen har spridit sig till nya områden för Sverige.”

Insamlingen fortsätter nu – med start i dag 2 maj och pågår till 31 oktober.

Uppdatering 21 maj:
OBS! 
Ser nu att årets insamling gäller Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Det står också att ”Fästingen får gärna ha suttit på tama eller vilda djur, människa eller hittas fri i miljön.”
På Sandskär slipper jag alltså samla och skicka in som jag gjorde så flitigt sommaren 2018. Men ta dom otäcka krypen ska jag förstås och ta livet av dom med en brinnande tändsticka eller nåt… jag som normalt är en sån djurvän.
Resten av texten får stå kvar här nedan. Kanske nån från insamlingslänen 2019 tittar in här.

Obs Viktigt att man inte skadar fästingen. Man ska inte fånga den genom att klistra en tejpbit rakt på den för då är den svår att få loss utan att gå sönder för den som ska undersöka den sen på SVA. Vi gjorde ofta så här: om fästingen levde och kröp omkring fångade vi den och la den i en liten glasburk och ställde i frysen (djurplågeri?) med locket på ordentligt ett tag och så kunde man sen förpacka den väl i Gladpack och tejpa ihop paketet och posta i ett kuvert sen. SVA rekommenderar t.o.m. dubbla plastpåsar. Fästingarna är duktiga på att smita. Men har dom varit i frysen ett tag brukar det gå att packa in dom sen.
På dom bara! Fånga och skicka in!

Om Tajgafästingen och hur man gör för att skicka in fästingar kan du läsa här.
Karta över resultatet av insamlingen 2018 kan du se här.

Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.

Vill du se en stjärna?

På en kulle långt ut på Stenö, där vägen slutade, låg den här byggnaden med servering och med underhållning på kvällarna. Den är borta sedan länge. Tror den revs 1968. Innan dess var där hålligång. En kväll i slutet av juli 1958 stod vi vid stugan ute på Sandskär och hörde Zarah Leander sjunga ”Vill du se en stjärna, se på mig!”. Rösten hördes väl över vatten och skog ut till oss på sydöstra sidan av ön. Min mamma skriver i ett brev att det den helgen skulle vara ”fest i dagarna tre med tivoli och gästuppträdanden av Zarah Leander, Stig Järrel, Tom Carlssons Hep Cats m.fl. på Stenöbaden”.

Gyllne morgon…

Gyllne morgon,
gyllne morgon,
sista natten svunnit hän…
Ja, som jag skrev i förra inlägget: den här utsikten är ett av mina favoritmotiv. Den kommer tillbaka och kommer tillbaka igen. När jag skrev förra inlägget med två oktoberbilder tagna i år, 2018, tittade jag tillbaka på bilder tagna i oktober tidigare år. Hittade den här, tagen kl 7:55 den 11 oktober 2015. Det är nåt speciellt med oktober. Så här ser det inte ut en sommarmorgon. Klicka för större bild.

Speceribåten i skärgården

I boken ”Sandskär i mitt hjärta” nämner jag den service som fanns i skärgården förr innan alla skaffat egna båtar. På 1950-talet fanns en matbåt som Alfons Karlsson körde runt med i skärgården på lördagarna, tror jag det var. Han stod ombord nere i kajutan bakom en disk och på vår sida av ön brukade båten lägga till vid familjen Strandlunds långa brygga strax väster om oss. Vi rodde dit i Hajak, vår gamla fina roddbåt, och handlade. Och så fanns det en strömmingsbåt som kom då och då och en ölbåt som förstås också hade läsk.

Jag hade gärna velat ha med en bild i boken om Sandskär på Alfons Karlsson bakom disken i speceribåten. Men nån bild fick jag aldrig tag på. Nu sitter jag och ögnar igenom gamla brev från 1950-talet och i ett av dom skriver min mamma om Alfons Karlsson och hans båt, som tyvärr inte körde den sommaren. Brevet är daterat i juli 1958. Här några rader:
”Tyvärr åker ingen speceribåt i skärgården i år, och ingen ölbåt heller. Alfons Karlsson, som haft speceribåten, kunde inte få någon bra att köra och sköta den i år. Han hade dåliga erfarenheter från fjolåret, då hans medhjälpare kört på grund en eller ett par gånger och båten måst repareras. Sånt kostar pengar, och när han åkte själv, var han aldrig på någonstans. Förtjänsten var ingen förra året. I stället gick han back nära 2000 kronor, berättade han när jag frågade om båten. Men till nästa år planerar han en sommaraffär på någon av öarna. Han har en sådan sedan förra året ute i Norrfjärd, och den är sommargästerna där mycket belåtna med. Ja, få se då hur det blir nästa år.”

Ja, att båten gått på grund är ju inte förvånande med tanke på den steniga skärgård vi har och med sandbankarna som finns här och var. Till och med M/S Moa gick ju på grund alldeles nyligen – i början av juni – strax utanför Gran, tror jag.

Alfons Karlsson har förresten varit med i bloggen tidigare i inlägget ”Mat för många förr” här.