Mjölk

Fotograf: Martin Holm/DiBiS/CC BY

Häromdan funderade jag på mjölk – närmare bestämt på mjölkförpackningar. Jag är så gammal att jag varit med om att köpa mjölk i ”lös vikt” i mjölkaffär i Söderhamn något av de första åren vi bodde i stan. Jag tror att mjölkaffären låg på Skolhusgatan nånstans mellan Kungsgatan och Köpmangatan. Man gick dit med en mjölkkruka. Och i mjölkaffären stod expediter klädda i vita rockar och öste upp så mycket mjölk man ville köpa med hjälp av en skopa på långt skaft. Nån mer än jag som minns det där? Och var låg mjölkaffären?

Bild från Nordiska museet, NM.0273312

Sen kom glasflaskorna. På Sandskär på 50-talet kunde vi en tid köpa mjölk med hjälp av Einar Strandlund, han som drev en informell sjötaxirörelse i skärgården. På kvällen knatade man tvärs över ön genom skogen bort till Einars brygga och ställde dit en trådkorg i metall (vår var blå, minns jag) med 4 glasflaskor. På morgonen fick man gå och hämta flaskorna fyllda med mjölk och betala Einar. Eller kanske troligare att man betalade i förväg.

1954 började man leverera mjölk i Tetrapak (dock inte till Sandskär..). Och sen har utvecklingen gått vidare. Hur förpackningarna ser ut i dag behöver jag inte visa.

När jag höll på med det här letade jag runt hos Dibis och hittade den här svartvita bilden på två kvinnor med en mjölkkruka. Jag tycker om den. Närheten mellan de här två kvinnorna som står där i regnet. Visst är det en fin bild! Årtal vet jag inte, men fotografen hette Martin Holm (1919-1992) och bilden är tagen i Mo.

Gammalt i repris

I inlägget Spritstrejken 1963 nämnde jag att vi den tiden bodde på Pilen IV. Vet inte om det var typiskt för Söderhamn att tala om en adress genom att använda kvartersnamnet. Men vi kallade alltid huset i hörnet Skolhusgatan/Kungsgatan just för Pilen IV. På den här bilden är Pilen IV troligen ganska nybyggt, och där låg Helsingens tryckeri. Fotot är från 1888/89. Jag fick bilden från Lasse Mårtensgård när jag höll på med boken ”Sandskär i mitt hjärta” för nu tio år sen.

Bilden har varit med i bloggen tidigare bl.a. här. Där finns även bilder på Borgmästargården i kv. Hasseln, som skymtar upptill till höger på bilden ovan. Ja, oj, vad jag hade roligt när jag höll på med ”Sandskär i mitt hjärta”! Och även med boken ”En flicka som heter Anna” ett par år senare. Båda böckerna har ju stark anknytning till Söderhamn och när jag skulle skriva fick jag forska en hel del om gamla Söderhamn. Sånt är roligt för den som är intresserad av historia och gamla hus. Hade förstås stor glädje och nytta av Dibis.

Med min bok nr 3, ”Från Österland med sjömanskistan full”, blev det forskning om Stockholm i stället. Jag har inte lyckats hitta några belägg för att Lars Rolander var i Söderhamn nån gång.

Favorit i repris

Tidig morgon 15 oktober 2015.

Under flera år brukade vi inte vintra stugan på Sandskär förrän omkring mitten av oktober. Det här var ett sådant tillfälle. Goda grannar kom och hjälpte oss att bära upp de 6 bryggflaken och lagra dem på stranden. Sen dess har vi anlitat Leontjev och hans killar på Frakt & Kusttjänst och fått en längre brygga byggd och de 6 flytbryggorna används inte längre. (Större bild om du klickar på den).

Att vintra i oktober var oftast en ordentligt kall upplevelse. Vi gick i tjock vinterjacka – och gärna långkalsonger – även inomhus eftersom stugan är gammal och oisolerad. Det var ändå nåt speciellt med att vara på ön i oktober. En klarhet i luften man knappast ser annars om året. Så vackert att det gjorde ont i hjärtat.

Favoritfågel

Foto: Mårten Sjöstedt. http://www.realtimepartner.com

Ja, jag gillar strandskatan. Det är nåt visst med den. Fast i och för sig har jag fler favoriter bland fåglarna som blåmes, svalor, domherre, sidensvans…

Har flera gånger försökt fotografera strandskator på Sandskär, men min zoom är inte tillräckligt stark eller också har fågeln vänt rumpan till. Fast det heter nog inte rumpa utan gump, förresten. På Wikipedia skriver man att strandskatan är ”en iögonfallande, högljudd och orädd fågel som man lätt kommer ganska nära.” Men det gäller inte ”mina” strandskator på Sandskär; jag får försöka smyga mig på dem.

Ser att strandskatan är Färöarnas nationalfågel.
Har provat att måla en strandskata också med min alldeles för sällan använda låda med akvarellfärger. Det var roligt att försöka, men resultatet blev en strandskata som såg höggradigt gravid ut. Inget jag vill visa för världen i bloggen. Dessutom tror jag att den ligger kvar i den nyligen vintrade stugan på Sandskär.

Vintringshelg

Så blev det dags att vintra på Sandskär, lite tidigare än vanligt. Men det behövde göras nu av andra skäl. Vi hade kanonväder, soliga dagar, kalla nätter. Igår kväll 10 grader och en strålande stjärnhimmel. En planet stod ganska högt på himlen åt öster. Jupiter?

Alltid mycket jobb från morgon till kväll när man vintrar och alltid lite vemodigt. Särskilt förstås med tanke på att det ju dröjer flera månader innan vi kommer dit igen.

På bilden ser du stukankaret med kedja och markeringsboj som legat ute hela sommaren. Det hör till mitt jobb när vi vintrar (eller gör i ordning på våren) att trava runt i vattnet och fixa det ena och det andra. Så där går jag iförd fiskarbrallerna, ett kärt besvär. Ankaret med kättingen, ankarlinan och lilla bojen, nu bevuxen av havstulpaner, skulle upp. Regnvattenstunnorna skulle diskas ur och flotten förtöjas bättre inför vintern. Fiskarbrallerna finns med på bild här dock utan att jag är i dem.

Åka med Einar – 2

Det här är en gammal bild från troligen tidigt 50-tal och kvaliteten är inte den bästa. Men här ser man bryggan längst ut på Stenö. Där kunde man kalla på Einar Strandlund med hjälp av semaforen, som han såg från sin stuga ute på Sandskär, och så kom han in med båten och hämtade. Semaforen syns längst till höger. På bilden ser man också stolparna för telefonledningen ut till Sandskär. Där är det i dag bara ”stenrabb” kvar under vattnet som man får se upp med när man paddlar runt ön med kajaken.

Strandlund måste ha byggt om sin båt senare så han fick en ordentligare kajuta. Se bilden i förra inlägget om Strandlund och båten här.

Norsk-Hans

Gräver lite bland bilder och texter och hittar ett urklipp ur SvD daterat 27 december 1897. Det handlar om en fiskargubbe som kallades Norsk-Hans och verkar ha varit en riktig tuffing. Vid den tiden bodde han tydligen på Sandskär.

I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” citerar jag ur en berättelse om gamla tider som Gustaf Brolin skrev 1934. Där finns Norsk-Hans med i samband med att G.B. berättar att en av de kor som en annan Brolin – grosshandlare Lars Wilhelm Brolin – hade på Sandskär hade hittats död i skogen. Ur Gustaf Brolins berättelse: ”I en liten stuga, i fiskarhamnen på Sandskär, bodde en man som kallades ”Norsk Hans”, han fick av Grosshandlar L.W. Brolin, ägare till kon, löfte att få kon med ”Mjölk” på villkor att Grosshandlaren fick skinnet. Norsk Hans accepterade anbudet och genom denna gåva fick Hans proviant för vintern. När våren kom var Hans lika kry som förr. Anledningen till kons död blev aldrig uppklarad. Det påstods att kon skulle ha ätit någon ört, som var dödande men då borde väl någon av de andra korna drabbats av samma. Det troliga är att kon blivit ormbiten.”

Det där att kon skulle ha blivit ormbiten gillar jag ju inte alls. Lever i tron att det inte finns huggorm på Sandskär, bara snok. Har fått för mig att ormar inte gillar sand och att Sandskär därför inte skulle vara nån bra plats för huggormar. Men visst, jag kan ha fel; det finns ju många steniga områden också på ön där huggormar kanske finns.

Tillägg:
1) Jaha, inte kommer jag ihåg det: jag har haft tidningsurklippet med en gång tidigare visar det sig: här.
2) Boken ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” kom ut 2013 och är min första bok. Den rear jag ut nu, så länge lagret räcker. Titta här.

19 augusti

Sommaren kom tillbaka och vi fick härliga dagar på Sandskär hela veckan. Så mycket paddlande blev det inte för min del. Det skulle ju vara lite asocialt att ge sig ut och paddla när vi hade så trevligt besök denna tid. Barnfamilj med två små flickor och en trevlig hund. Vi hade besök av minken också som mitt på blanka eftermiddagen sprang förbi barnen på stranden och sökte skydd under bryggan. Nisse, hunden, såg den och blev alldeles vild på att spåra och jaga. Han simmade långt ut och klättrade på stenarna under bryggan. Nåt möte mellan mink och hund blev det inte, som tur var…
När familjen åkt tog jag mig en tur i min lilla vita kajak. Bilden tog jag med mobilen när jag var på väg in mot stranden. Den här tiden börjar halvstora skrakar dra runt i stora gäng. De springer på vattnet när jag närmar mig i kajaken. Jag tänker att så värst rädda är de nog inte, men de tycker det är roligt att sprätta iväg så där och tävla med varandra. Gjorde ett inlägg för ett par år sen om hur skrakar samarbetar. Du kan läsa det här.

Moln i juli

Bild 1 och 2 tog jag 14 juli.

Och så tar vi en i svartvitt för omväxlings skull – 20 juli. Klickbara bilder om du vill se dem större.

I Stockholm ett kort tag till men längtar till ön. Det finns gott om bilder på gamla välkända utsikter som jag kan sitta och drömma mig till Sandskär med. Roligt att experimentera med svartvitt också ibland.

Bara 4

Hon vaktar strax utanför där ungarna krupit ihop på lilla stranden intill bryggan. Bara 4 stycken blev det den här gången. Undrar varför. Det brukar kunna vara betydligt fler. Är det minken som varit framme? Jag har inte sett den än den här sommaren, men den finns säkert där, nånstans i faggorna.
Klicka på bilden så ser du skrakens ansikte bättre. Hon är rätt söt, tycker jag.