Skrivklåda

Två böcker har jag publicerat på eget förlag: ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (2013) och sen den historiska romanen ”En flicka som heter Anna”(2017).

Det var roligt att arbeta med dom, leta underlag, göra lite research, kontakta folk som är mer kunniga än jag på olika områden. Lars Brolin hjälpte mig t.ex. med en del bilder till ”Sandskär i mitt hjärta”. Det är många bilder i den boken, både i färg och svartvitt.

Det var mycket jobb med ”Sandskärsboken” pga alla bilderna. Gamla papperskopior i färg eller diabilder måste fixas med för att se någorlunda bra ut i tryck. Svartvita papperskopior kunde ha repor eller dammprickar som måste bort. Oj, vad jag slet! Hade god hjälp av en grafiker på tryckeriet som talade om vilka bilder som inte dög utan bearbetning. Det kunde vara sånt som att himlen på en bild var helt vit och alltså skulle flyta ihop med boksidan. ”Där måste du lägga dit lite himmel”, sa han och då gjorde jag det. Minns inte riktigt hur det gick till men jag antar att jag tog himmel från nåt annat foto och la till i Photoshop. Jobbigt men roligt också.

Vi tryckte några hundra ex av vardera boken, och sen blev det till att möblera med boklådor här hemma. En hel del har gått åt. Jag har sålt via Arundo-bloggen, bokhandeln i Söderhamn har sålt böckerna, bokhandlare på olika platser i landet har skickat beställningar som dom fått in via Bokus m.m. Några museer har skaffat sig en liten upplaga. På flera bibliotek finns böckerna också. En kväll per bok var jag förresten på biblioteket i Söderhamn och berättade och sålde böcker då också förstås. Det finns ju mycket lokalhistoria i böckerna, båda har klart samband med Söderhamn och Hälsingland.

Du är varmt välkommen att beställa nån av böckerna, eller båda, från mig. Mitt lager är inte slut än. Hur man beställer och vad det kostar hittar du på separata sidor. Bara klicka på respektive länk så kommer det fram:
En flicka som heter Anna
Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu

Och skrivklådan då?
Jo tack, den sitter i. Har ett nytt skrivprojekt på gång. Om det blir nåt i tryckt form vet jag inte än. Blir det nåt utgivet skriver jag om det här på Arundo förstås.

Bryggbygge 1986

Bryggprojekten har varit många på Sandskär. På den sidan av ön där vi har stugan är det långgrunt. Vi lappade och lagade hur många gånger som helst. Olika lösningar och uppslag diskuterades ofta när vi åt middag på verandan med utblick över hav och öar – och över bryggan, sån den såg ut då. Sommaren 1986 blev det ett stort bryggflak på den del av bryggan som är närmast stranden.
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” ägnar jag ett kapitel åt bryggan. Boken finns fortfarande att köpa och kan beställas från mig. Läs mer här.

Junikväll för flera år sen

Det hade varit en dag med blåst mer eller mindre rakt på ön men en del sol av och till under dan. På seneftermiddan kom det plötsligt kraftigt skyfall som försvann igen och kom tillbaka ett par gånger. Åskan mullrade. Regnet piskade på vattnet och det drog mörka skyar i vattenytan. Riktigt ruggigt. Jag låg på soffan på verandan med en filt om benen och läste. På kvällen lugnade det ner sig och blev stilla.
Det var i juni 2013. (En av många favoritutsikter från Sandskär. Klicka på bilden om du vill se den större).

Argsint skönhet

Grådaskiga januaridagar i Stockholm sitter jag och drömmer om sommaren och Sandskär. Här är en favorit i repris. Jag gillar silvertärnorna trots att dom är så argsinta och anfaller allt vad dom orkar. Dom kommer så nära att man kan titta in i gapet på dom. Så där alldeles smarta är dom nog inte. Dom kan få för sig att lägga ägg i en grop på stranden. Lätt serverat för minken som inte ens behöver bli blöt om fötterna för att få sig ett skrovmål. På senare år har tärnorna flera gånger snott den sten ute i vattnet där måsen normalt brukar ha sitt bo. Vi hejar på måsen eftersom den låter oss gå ut på bryggan utan att attackera.

Hajak

Hajak hette vår stora klinkbyggda roddbåt som fanns hos oss på Sandskär under hela min barndom och in på 1970-talet. Det var en snipa, dvs en modell med ”en spetsig för och en spetsgattad något rundad akter” som Wikipedia förklarar begreppet. Det var en härlig båt. Hajak flög över vattnet när vi rodde med dubbla par åror. Det var lite som med min stora gamla damcykel (från 1930-talet) med 28-tumsdäck: när man väl fått upp farten gick det undan (cykeln med på bild här).

I dag ligger Hajak på Fiskaremuseet i Söderhamn. När jag först fick veta det var det lite av tankeställare, en påminnelse om tiden som flytt och förstås min egen ålder. Nästan som om jag själv började bli färdig för museum. Nåja, jag är glad att Hajak ligger där nu i trädgården till Fiskaremuseet, i skydd under tak och fint renoverad. Första gången i år när vi var i Söderhamn för att öppna upp på Sandskär for vi till museet, tog lite bilder och gav Hajak en kärvänlig klapp. Skriver om det i inlägget ”Älskad båt igen” här.

Nu finns bilder och text om Hajak i senaste numret av Bränningen, medlemsbladet för Söderhamns Kust & Skärgårdsförening. Bläddra till sidan 8 i pdf:en här.

Hajak finns naturligtvis med i min bok ”Sandskär i mitt hjärta”. Vill du beställa ett ex? Titta här hur man gör.

Trädminnen

Välkänd utsikt på Sandskär. Till vänster skymtar gaveln på Sjöboden. Men så här ser det inte riktigt ut i dag (bilden är från 2004). Enbusken till höger är borta, och vår brygga ser man inte alls. Träden till vänster – en rönn och en gammal al – föll för åldersstrecket för några år sen. I alen fanns ett bo inne i stammen. Syns ju inte här. Bilden är ju nästan som en silhuett och inte mycket detaljer syns.

I alen bodde en gång en knipa med sina ungar. När ungarna var stora nog att ge sig ut på havet stod mamman eller pappan nedanför på marken och kallade på dom. Sen vaggade hon/han ner mot vattnet och fortsatte att mana på ungarna. Och en efter en klättrade alla ungarna upp mot öppningen i stammen och lät sig falla ner på blåbärsriset under. Sen tog dom sig så snabbt dom kunde ner till vattnet och förenades med föräldern. Trevligt minne.

Betydligt äldre bild nedan – från 1917. Den finns med i boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Här ser man rönnen som ungt träd.

Det är några av systrarna Österlund man ser här, döttrar till tidningsmannen Carl August Österlund i Söderhamn. Det var han som byggde stugan på Sandskär på 1860-talet.

Ett fel finns i den korta bildtexten. ”Morgon vid Sjöboden. 1917” har jag skrivit. Jag tyckte ju det såg ut som om dom har nattlinnen på sig. Men morgon är det inte. En uppmärksam läsare la märke till hur skuggan faller på bilden och påpekade att solen står mer västerut. Det är en solig eftermiddag, inte en morgon. Tack för det, Anna. Rätt ska vara rätt.

”Sandskär i mitt hjärta” är min första bok, och den kom ut 2013. Jag har ett litet lager av den kvar.
Vill du beställa ett ex? Titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” så ser du hur man gör.

Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.