Sandskär på vintern

”Eftersom stugan inte alls är vinterbonad är det inte särskilt trivsamt att vara där när det är riktigt kallt. Ofta när vi ska vintra stugan går vi vinterklädda även inomhus om det är sent på hösten och kallt i stugan.

När vi bodde i Söderhamn allihop i familjen Roland gjorde vi utflykter till ön vintertid medförande varm choklad, färdiga mackor och apelsiner. Påsklov under skoltiden gjorde vi ofta dagsutflykter till Sandskär och blev så solbrända att klasskamraterna efteråt frågade om vi varit i fjällen. Ett bra ställe att sitta på för att steka sig i solen var bron utanför Sjöboden ut mot havet. För det mesta tog vi oss ut till ön med skidor, ibland blev det promenad istället – utrustade med ispik för att kontrollera isen – och någon enstaka gång var det så lite snö på isen att det gick att åka skridsko ut. Även fröknarna Österlund gjorde utflykter till Sandskär om vintern, och då använde man ofta spark visar några gamla bilder.”
(Texten ovan och bilderna är ur boken ”Sandskär i mitt hjärta”).

Vår stuga på Sandskär byggdes på 1860-talet av August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han och hustrun hade inte mindre än sju döttrar och en son. På bilden till vänster ovan dricker några av systrarna Österlund kaffe utanför Sjöboden vintern 1938. Till höger är dom på isen utanför Sjöboden, okänt år.

Mina föräldrar köpte stugan av systrarna Österlund på tidigt 1950-tal. Och senare har min man och jag tagit över.

Bilden nedan: Popo (vår yngste) på isen utanför Sandskär, 1990-tal.
Jag tycker det är lite av Shackleton och Elephant Island över bilden. Fast så mycket strapatser var det förstås inte för oss – rena västanfläkten jämfört med Shackleton. Men det är nåt med mörkret, ensligheten och den råa kylan som ger stämningen. Större bilder om du klickar.

På bilden nedan har det gått några år – Sandskär på vintern. Foto: grannen Lennart Ellner. Januari 2012.

Vill du läsa mera? Jodå, boken om Sandskär – ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” – som jag gav ut på eget förlag 2013 finns fortfarande att köpa. Hur man gör ser du på den här sidan. Kanske ett julklappstips?

Om att jaga ekorrar

I december förra året bloggade jag om Naturvårdsverkets förslag att tillåta allmän jakt på ekorrar. Jag tyckte inte det var nåt bra förslag.
Återanvänder bilden eftersom den är så fin.

Förslaget möttes av mycket kritik. Naturvårdsverket har sedan tänkt om och dragit tillbaka det. Bra det, tycker jag. Varför skulle man vilja skjuta ihjäl detta lilla djur? Bara för nöjet att pricka – och döda – ett levande varmblodigt djur? Usch!

Invändningarna mot förslaget har bl.a. handlat om följande:
– Ekorrens värde som resurs avseende såväl kött som päls bedöms som lågt.
– Den skada arten kan orsaka bedöms som marginell och det finns möjlighet att bedriva skyddsjakt på enskilds initiativ för att förebygga skador året runt.

Jakt på ekorre av annat slag förekommer ibland på Sandskär om sommaren. Men nån framgång blir det aldrig. Här en bild från ett sånt tillfälle för några år sen. Ekorrträden bevakas här av vårt aussie-barnbarn och hunden Nisse, som vi också har besök av ibland.

Kanske önskar Nisse att han var en malinois? En belgisk vallhund som kan tränas att hoppa högt och klättra upp för trädstammar och murar. Men skam den som ger sig tänker Nisse och försöker ändå. Ekorrarna klarar sig alltid. Och turligt nog för dom finns det inga belgiska vallhundar på ön, efter vad jag vet.
På Youtube finns flera exempel på vilka fantastiska trick dom här ganska stora hundarna kan göra. Titta t.ex. här.
Artikel om Naturvårdsverkets beslut här.
Mitt inlägg från december 2019 (julafton) här.

Höst

Dimman låg tät över skärgården när vi var på Sandskär och gjorde i ordning för vintern. (Klicka om du vill se bilden större).

Vanligtvis brukar vi inte vintra på ön förrän i mitten av oktober men den här hösten blev det av olika skäl lite tidigare. Hoppas allt ska gå bra nu, att inga träd ska falla i stormar och ställa till skada och att sjösprång och is inte ska sabba bryggan. Nu dröjer det länge tills vi kommer till ön igen. Suck!

Hösten på gång

Den här bilden tog jag på Sandskär en av dom första dagarna i september. I dag har säkert hösten hunnit en del längre än så här.

Byggnaden som skymtar är det gamla uthuset med vedbod, redskapsbod och utedass. På sluttningen framför ned mot stranden finns mycket sten. En del av dom skulle kunna vara rester av en husgrund. Min gissning är att här har legat en isbod.

När vi kom till ön fanns inga spår av en isbod men jag vet att det funnits isbod hos grannar. Och här i sluttningen ned mot stranden var förstås en lämplig plats med tanke på närheten till vattnet. Familjen som byggde sommarstugan på ön kom ju dit redan på 1860-talet och så många andra sätt att kyla matvaror fanns ju inte på den tiden.

En källare fanns under stugan men särskilt bra på att hålla kyla var den inte. Jag minns en sommardag för många år sen då vi firade min pappas födelsedag på ön tillsammans med goda vänner. Grädden på prinsesstårtorna hade surnat. Hur det gick med det – om gästerna var artiga och åt tårta ändå – minns jag inte.

Sen införskaffades ett litet kylskåp som drevs med gas. När elektriciteten kom till ön sommaren 1983 blev det förstås ett riktigt kylskåp.

Sotarmurre

Häromdan hade vi sotare på besök i stugan. Här är en av dom på taket i färd med att kolla piporna till dom öppna spisarna.

Sotarna hade keps, inte kurpis, den här gången.

Skorstenen är nätad så fåglar inte ska komma in den vägen. En gång när jag var barn hade en skrak ramlat ner i skorstenen, ställt till oreda i stugan och sen förstås ömkligen dött. Usch, stackars fågel!

Kurpis är sotarens traditionella mössa, sydd så att man kan dra ner en del av den för att skydda ansiktet mot sot. Dessutom ska ett mynt vara insytt i kurpisen som amulett. Hittade en artikel om sotare och om knoparmoj (sotarspråket) här.

Lusten att måla

I stugan på ön finns ett förvaringsutrymme under trappan upp till dom två sovrummen. Där finns min mammas väska med målargrejer. Tuber med oljefärg och akryl, ett par lådor med väl använda vattenfärger/täckfärger i kakor, flera penslar. Vemodigt att plocka bland allt detta. Saknad förstås. Och så tanken på hur mycket hon ville. Måla, skapa, bli bättre. Inte ge upp. Skaffa fler färgtuber, nya vattenfärger, fler penslar. Försöka igen och igen.

Och hon målade. En hel del tavlor blev det. Motiv från skärgården, från fjällvärlden, stilleben och annat. I dag finns målningarna hos hennes tre döttrar.

En av lådorna med oljefärger i tuber verkar hon aldrig ha använt. Kom hon av sig? Svek lusten, försvann drivet att måla? Var det andra händelser i hennes liv som hindrade henne? Försöker minnas vad hon sa om det.

Jag trycker lite på en del av tuberna, och jodå en del av dom verkar inte ha torkat ihop helt. Så visst, nån gång ska jag prova dom.

”Ryssen kommer…”

När jag var barn sas det ibland att man skulle ha ”en bössa på vinden om ryssen kommer”. Det var väl mest på skämt men samtidigt fanns nog fortfarande en gammal rysskräck beroende på rysshärjningarna på 1720-talet då ryssarna brände Söderhamn m.fl. orter längs kusten och på kriget mellan Sverige och Ryssland 1808-09. I dag kan man ju fortfarande vara rädd för ryssen fast av andra mer aktuella orsaker. (Bloggade om det i min andra blogg här.)

Min mamma brukade berätta att söderhamnarna gömde kyrkklockan i ån för att att förhindra att ryssarna tog den när dom höll på som värst. Om det är sant eller inte vet jag inte. Men det var ju en bra historia. Antagligen handlar det inte om den här klockan som i dag finns på kyrkogården. Läs mer om det i ett tidigare inlägg här.

I boken om Sandskär har jag med en berättelse som Gustaf Brolin skrev på 1930-talet men som handlar om gamla tider på Sandskär. Den del av ön som kallades Lill-Sandskär i berättelsen var för länge sen en ö (tidigare kallad Alder, i dag Alholmen) men genom landhöjning och uppgrundning hänger den i dag ihop med Sandskär. Den ligger i nordost på ön.
Här är ett utdrag ur Gustaf Brolins berättelse:

”Sommaren 1863 blev stor förskräckelse på lill-Sandskär. En morgon fingo vi höra en förfärlig kanonad från havet vid Lilljungfrun, och utkomna på udden sågo vi flere krigsfartyg derute. Vi hade en trotjänarinna, som var mycket gammal, och hon mindes 1808 års krig. Hon ropade genast att det var Ryssarna som kommo. Ingen av våra fäder voro ute. Det var qvinnor, barn och ”fiskgubben” på ön. 2ne båtar gjordes klara och i korgar inpackades mat och dyrbarheter, varav mig veterligen ej fanns annat än några silverskedar. I dessa 2ne båtar instuvades qvinnor, barn och de packade korgarna. Med ”fiskgubben” som lots sattes kursen till fastlandet, der vi landade så att Sandskärs sjöbod kunde ses, Fiskgubben med långkikaren för ögat bevakade sjöboden.

Vid middagstiden fick ”fiskgubben” se 2ne stora barkasser bemannade med många roddare landa vid ”lillsandskär” och ropade han ”det är svenskar, jag kan se flaggan”. Glädjen blev stor, och vi samlades åter i våra båtar och rodde hem, der vi mottogos av befäl och besättning på barkasserna. Vi fingo då veta att de fruktade krigsfartygen voro ”monitorer” och ”barkasser” med mera tillhörande den svenska kustflottan, som var ute på manöver efter svenska kusten. Alla blevo intresserade av barkasserna och båtsmännens berättelser. De återvände på eftermiddagen till sina fartyg.”

Monitorer? Vad är det? Wikipedia skriver: ”Monitor är en typ av pansrat örlogsfartyg med lågt fribord och rörligt kanontorn som infördes under 1860- och 1870-talen i ett flertal flottor, även bland den svenska. Monitorerna erhöll sitt namn efter det först byggda fartyget av detta slag, nämligen USS Monitor som konstruerades av John Ericsson för nordstaterna i Amerika i mars 1862. Fartygen fungerade närmast som flytande artilleriplattformar.”

Bilden ovan är från Half Moon Bay strax utanför Melbourne. Där har man lagt en gammal monitor som vågbrytare en bit ut. HMVS Cerberus hette fartyget, som byggdes 1870 och stationerades i Port Phillip Bay vid Melbourne. Sen 1924 har det legat i Half Moon Bay som vågbrytare.

Boken ”Sandskär i mitt hjärta” går fortfarande att köpa. Där finns Gustaf Brolins berättelse om Lill-Sandskär och Sandskär med i sin helhet. Vill du köpa ett ex så hör av dig! Läs mer om hur du ska göra på den här sidan. Boken finns också i bokhandeln i Söderhamn (och i Hudiksvall tror jag).

En tur runt ön

Skön paddling runt ön i dag. Utsikten mot Sandarne är inte lika vacker som kvällsbilden häromdan. Skarvarna har boat in sig på flera öar där. Klicka för större bild så hoppas jag du kan skönja öarna där långt borta. (Bara mobilbild, vågar inte ta med stora kameran i kajaken).
Läs om hur skarvarna brer ut sig i Söderhamns skärgård på SVT här.