Välkänt och okänt

Foto: Ragnar Pettersson. Dibis nr XRP00140

Dom här herrarna och pojkarna känner jag inte. Det är trappstegen och ingången bakom som är så välbekant.

När jag bodde i huset var dörren till vänster bakdörr in till Hemslöjdens affär och vävstuga. Dörren till höger ledde till en farstu med trappa upp till lägenheten där vi bodde. Dom på bilden vackert profilerade dörrarna var då utbytta mot tråkigare släta, och det var ett litet tak över båda ingångarna.  Bilden är tagen inne på gården.

Pilen IV kallade vi alltid det här huset när vi bodde där. Vi flyttade dit från Borgmästargården 1960. Huset ligger i hörnet  Kungsgatan/Skolhusgatan, mitt emot Gamla Sparbankshuset.

Det är tidningen Helsingens personal som syns på bilden enligt texten hos Dibis;  och man vet namnen på två av männen. Från vänster ”Henriksson, ägaren C.A.Cederberg , ? , ? ” Pojkarna, som sitter framför, har man inga namn på heller. Årtal står inte. Kanske är det 1920-tal? Tidningen fanns till 1928.

Men hur var det nu? Vem var ägare och redaktör för tidningen vid denna tid? En av dom tidigare redaktörerna känner jag ju väl till: August Österlund. Det var han som lät bygga huset på Pilen IV (och dessutom den lilla sommarstuga på Sandskär som vi har nu). Redaktion och tryckeri för Helsingen hade man på Österlunds tid i huset på Pilen IV och så bodde familjen en trappa upp. När Österlund dog 1898 tog hans hustru Charlotta (Lotta) Österlund formellt över som ansvarig utgivare, men redaktörskapet sköttes av hennes syster Helfrid Norell från 1898 till 1913. ”Som kvinnlig chefredaktör var hon en pionjär på sin tid”, skriver man i Wikipedia. Efter Helfrid Norell tog Magnus Myrström över.

I SvD 1913-04-24 står en liten notis under rubriken Pressen: Tidningen ”Hälsingen” med boktryckeri har sålts till redaktör Magnus Myrström från Göteborg, hvilken öfvertager tidningens redigering i början av maj.

Är nån av killarna på bilden Myrström? Kanske det är han som står där med en kaffekopp i handen. Hm, ser inte han ut att kunna vara redaktör och ägare? Pondus och klockkedja…
Nu har jag tittat runt lite och hittat att det fanns en Karl August Cederberg som bodde i Söderhamn och som var boktryckerifaktor. Kanske skötte han tryckningen av tidningen och är med där på bilden med hatt på huvet? Född 1843 och dog i Söderhamn 1922. I så fall är bilden från nån gång mellan 1913 och 1922.

Ja, så där kan jag gå igång på en gammal bild. Nån som vet mer och kan fylla i några uppgifter?

Rasthallarna

Så här såg det ut i dom s.k. rasthallarna i läroverket – numera Staffangymnasiet – i Söderhamn för ett par år sen. Om dom fortfarande kallas rasthallar vet jag inte. Som jag minns det gjorde dom skäl för namnet mycket sällan. Bara om det var extremt dåligt väder, t.ex. kallare än minus 20-25 eller snöstorm, så fick vi vara inne på rasten. Annars fanns annan användning. Har för mig att vi fick träna dans därinne ibland (av med skorna, gled runt på raggsockor) med smått ovilliga pojkar. Foxtrot, vals, folkdans? Nån som minns?

Och så hade vi konstutställning där i en insamling till flyktinghjälpen – i mars 1960 enl tidningsklippet här bredvid. Jag är i färd med att måla nåt konstverk som förhoppningsvis skulle säljas för en tia (enl artikeln). Läraren hette Gunnar Österström och ordnade s.k. Frivillig teckning på kvällstid, en gång i veckan var det nog.
Klicka på bilden för att se den större.
Undrar hur det gick med dom konstverk som såldes den där vårvintern. Tänk om dom hänger uppe nånstans hemma hos nån… Ta en bild och skicka, vetja’!

Hur rasthallarna används i dag vet jag inte. Det ser ut att vara bibliotek där långt in i bild.

Söderqvistska gården

Söderqvistska gården i Söderhamn en dag i maj för några år sen. Gården var kringbyggd tidigare med uthus och stall mot Brädgårdsgatan men när gatan skulle breddas revs denna del. Där är bara ett plank nu som skymtar långt in i bilden. När jag var barn hade vi marsvin ett tag och dom behövde hö i sin låda. Hos Söderqvist fanns en häst och vi kunde gå dit och få köpa lite hö.

Dibis SWS00496, Stig Wallströms arkiv

Enligt Lars Nylanders fina bok ”En vandring genom Söderhamns historia” är gården ”det enda någorlunda bevarade handelshuset i Söderhamn”. Byggår är lite oklart men det ser ut att kunna vara från 1850-1860-talet nånting.

Hos Dibis hittade jag den här bilden. Vet inte när den är tagen.

Ett gammalt brev

Ӏlskade Helfrid!
Nu skulle jag egentligen som en snäll och flitig flicka sitta och sy namn på handdukar, men nu vill jag inte vara snäll, utan följer den håg, som så många gånger velat drifva mig till skrifbordet, men inte fått för andra närmare pligter.”

Brevet är daterat Linköping den 31 oktober 1893 – för i dag 126 år sen. Det är det näst sista brevet jag har efter min morfars mor Anna Härdelin Hjelmström. Jag har breven i avskrift gjord av Annas systerdotter Anna Brita Gräntz och den lilla samlingen fanns bland min morfars efterlämnade papper. Helfrid var Annas kusin och hennes allra bästa vän. Hon hette Helfrid Norell och jag har ägnat ett helt inlägg i bloggen åt henne, Pionjären Helfrid Norell här.

Annas brev är skrivna dels till Helfrid, dels till Lotta (Charlotta) Österlund, som var syster till Helfrid och hustru till August Österlund, tidningsman i Söderhamn. Han var fram till sin död redaktör och utgivare av Tidningen Helsingen då hustrun tog över formellt men jobbet gjordes av Helfrid Norell.

Jag hade stor användning av dom gamla breven när jag skrev boken ”En flicka som heter Anna”. Boken finns fortfarande att beställa. Läs om hur du ska göra om du vill ha ett ex här.

Annas lungsot hade förvärrats hösten 1893. Karl och Anna bodde den här tiden med sina fem barn i en tjänstebostad i tullhuset i Linköping, en stor tegelbyggnad vid kanalen inte långt från tågstationen. Lägenheten var stor och att få den rimligt uppvärmd vintertid var svårt. Hösten 1893 skriver Anna om hur dom allihop varit förkylda i omgångar. ”Doktorn vill bara att vi ska flytta ifrån vår kalla men vackra våning – få se hur det blir”, skriver Anna till Helfrid. Och längre ner står det: ”Från Moster Emma hade jag bref igår och går nu med becktråd och bärnstenshalsband om halsen efter hennes önskan.” Det skulle vara ett medel mot lungsoten.

Gamla Tullhuset i Linköping hotades av rivning för några år sen men det finns kvar. Jag brukar titta på det när jag åker tåg förbi och i andanom vinka till Anna och hennes familj som en gång bodde där.

I dag används tullhuset av en organisation som heter UMU. ”Ungdom Med Uppgift (UMU) är en internationell rörelse av kristna vars längtan är att känna Gud och göra Honom känd” som det står på organisationens hemsida. Jag hittade bilden där och hoppas det är ok att använda den. Läs mer om UMU här.

Höstligt hav

Inte min bild, tyvärr. Har lånat den från Länsmuseet Gävleborg. Som vanligt: klicka för att se bilden större.
Fotot togs 24 september 2013. Så här står det på sidan hos Länsmuseet Gävleborg:
Storjungfrun. Panorama över ett livligt hav dokumenterat av en tålmodig fotograf medan de kyliga vindarna svepte in över stranden.
Foto: Mats Lundblad, AME Intermedia. Ref.nr: P9244718

Om nödåren – boktips

För några år sen skrev jag om dokumentären ”Ett satans år” från 1977 av Hans Villius och Olle Häger som jag sett på SVT Play då sent omsider. Filmen handlar om nödåret 1867. Bloggade om den här. Sen dess har jag läst ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro som 2018 belönades med Augustpriset i kategorin facklitteratur. Boken handlar om åren 1867-1869 då det var missväxt i vårt land och Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Det är ju omkring den tiden som emigrationen till Nordamerika började.

Dessa nödår är i dag till stor del bortglömda, och det är förstås alldeles utmärkt att Västerbro nu så utförligt berättar om tiden, levandegör skeenden genom enskilda människoöden m.m. En mycket intressant och välskriven bok!

”1860-talets Sverige var ett land där en stor del av befolkningen var utfattig och levde i fullständig misär” skriver Västerbro. Dessutom ansåg man från politiskt håll att om man gav hjälp till fattiga skulle det bara göra dom lata, passiva och bortglömda. När man så småningom insåg vidden av nöden var det redan i stor utsträckning för sent. Tiotusentals människoliv krävdes och ”stora delar av Sverige sargades i grunden” som Västerbro skriver.

Det var alltså extremväder även på den tiden, långt innan man börjat tala om ”climate change” pga mänsklig verksamhet. 1867 var tydligen extremt kallt och snö och is låg kvar länge, långt in i juni. Det var därför svårt att komma fram med matförråd via fartyg upp efter Norrlandskusten. ”När den första båten lyckades ta sig in till Söderhamn var alla butiker i staden sedan länge länsade på allt som gick att äta – ”i affärerna fanns bara brännvin och krinoliner”, mindes en man som var där – och trängseln var stor när båten äntligen kunde lägga till. Somliga människor stod inte ut med att vänta utan klättrade ombord och slet till sig fartygets avskrädeskorgar och började äta direkt ur dem.”

Oktoberdagar på Sandskär

Jag går sakta på stigen. Känner hur mjukt sand och barr är under mina fötter. Ser solens ljusspel mellan träden. Stannar, står stilla och lyssnar. Hör först tystnaden och sen långt borta en hackspetts rytmiska dunk mot en trädstam. Jag möter inte en människa. Sommaren är över sen flera veckor och stugorna står tomma. Men på stranden finns det spår, någon med en hund har gått här för inte så länge sen. Långt borta på andra sidan fjärden ser jag svanarna samlas till sitt stora höstmöte. Dagarna är korta denna tid, det är dags att gå tillbaka till stugan och fortsätta med förberedelserna för den vinter som ska komma. – Sandskär i oktober 2019.

Hjärtat skall gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt.
Bo Bergman