Favorit i repris

Ja, fast egentligen har den här tärnan inte varit med i Arundo-bloggen tidigare utan i Gabrielles blogg: inlägget Mörkögd argbigga. Jag har en hatkärlek – eller kanske ett kärlekshat – till silvertärnorna. Dom är otroligt aggressiva när dom lagt ägg eller har ungar. Man får gå med en piassavakvast i handen och borsten pekande uppåt för att freda sig. Paraply funkar också bra. Även cykelhjälm om man står ut med smällarna på hjälmen. Men silvertärnorna är sommar, och det är så härligt att lyssna på dom och se hur skickliga flygare dom är.

Så bodde man

Tänk så man inredde på den tiden!
Mörka tapeter, stora växter,  inte så värst bekväma möbler gissar jag, långa gångmattor på brädgolvet – eller om det är parkett, svårt att avgöra. Det här är vardagsrummet i det hus vi alltid kallade Pilen IV, i hörnet mellan Skolhusgatan och Kungsgatan i Söderhamn. Fönstren i rummet vetter mot Kungsgatan och hörnfönstret, som skymtar till höger på bilden, vetter ut mot korsningen mellan Skolhusgatan och Kungsgatan. Vet inte riktigt när bilden är tagen. 1920-30-tal kanske?

Kvinnorna på bilden är Tora och Essan Österlund, och mannen som sitter där är en syssling. Han hette Henning Hjelmström och var son till Anna Härdelin Hjelmström. Det är den Anna jag berättar om i min bok ”En flicka som heter Anna”. Anna och hennes Karl hade en dotter och fyra söner, den yngsta blev så småningom min morfar.

Fotografiet på väggen ovanför taffeln är August Österlund, far till Tora och Essan och sex barn till. August Österlund var tidningsman i Söderhamn. Han drev den konservativa tidningen Helsingen, som kom ut 3 ggr i veckan. Det var Österlund som lät bygga huset Pilen IV nån gång på 1880-talet. Jag berättar en hel del om familjen Österlund i min första bok, ”Sandskär i mitt hjärta”. Båda böckerna går fortfarande att köpa i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall eller direkt från mig. Se flikarna ovan: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta”. Böckerna finns också att låna på biblioteket.
Mer om Pilen IV finns bl.a. här. Där finns bl.a. bild på hur huset ser ut i dag.

Efter åskan

En favoritutsikt förstås. Säkert har du, som brukar läsa Arundo-bloggen, sett liknade bilder här tidigare.
Men så här blir det, när man – jag – längtar bort från allt detta snöslask omväxlande med isigt och livsfarligt halt här i Stockholm till en annan tid, en annan plats. Bilden tog jag på Sandskär en junidag för ett par år sen efter ett åskväder. Solen är på väg ner, men det var ju en av dom där härliga långa dagarna då ljuset stannar länge länge. Enligt uppgifterna i kameran var klockan några minuter i 9 på kvällen. (Klicka om du vill se bilden större).
Du har väl sett att det finns en hel bok om ön Sandskär i Söderhamns skärgård? Jag skrev den för ett par år sen. Vill du köpa den så titta på fliken ”Sandskär i mitt hjärta” ovan. Det går förstås också att låna den på bibliotek.

Lek i snön

Vinter på 50-talet.
Vi leker med våra dockor i snön i trädgården på Borgmästargården. Jag till vänster och så min lillasyster. I bakgrunden ser man Teatern och så ett upplag av ved. Som jag minns det låg det alltid ved staplad där när jag var barn. Det var ju också där bakom veden som ett kärlekspar brukade gömma sig för att kyssas. Fast vi såg dom förstås och smög på dom.

Min docka hette Ella. Jag har dockan kvar. Hon ligger i ett skåp i stugan på Sandskär. Hennes ögon har dessvärre trillat in och ligger och skallrar i skallen på henne. Så här ser hon ut numera.

Vi lekte inte alls bara med dockor, bilar var också populära, inte minst på sandstranden på Sandskär där vi kunde bygga hela landskap i den fuktiga sanden med kurviga vägar (gärna feldoserade) och körde där med våra leksaksbilar.

Om dockan skrev jag i min andra blogg i inlägget ”Gone baby gone” här. Och vill du läsa om kärleksparet bakom vedstaplarna får du läsa ”En liten brungrå gubbe” här.

Bryggbygge – längesen

Det behöver inte gå så värst långt in på det nya året innan jag börjar tänka alltmer på Sandskär, och Sandskär kommer med i mina drömmar också. Detta alltså långt innan vi kan åka dit. Stugan är inte det minsta bekväm att bo i vintertid. När jag var barn – och även senare när mina föräldrar bodde kvar i Söderhamn – gjorde vi ibland utflykter bara över dagen till Sandskär vintertid. Vi åkte skidor eller gick över isen. Nu är det inte så längre.

När jag sitter och grejar med bilder på min dator kommer jag lätt in på bilder från Sandskär. Många såna finns det ju. Den här visar ett av många byggprojekt.

Stora och långa bryggflak köpte vi från ett företag i Hedemora. Bryggan skulle sen byggas genom att fästa flaken med rör ner i sandbotten och lägga flaken på tvärslåar m.m. Det var ett drygt jobb, dels att kånka ut dom stora flaken, dels att få ner dom långa rören. I ena änden på varje rör fanns en sand/lerborr som skulle underlätta iskruvningen. Röret skulle dras runt runt tills det kom tillräckligt långt ner i botten. Man blev snabbt snurrig i skallen av det där. Detta var innan vi fick tipset att blåsa ner rören genom att med hjälp av en pump spruta vatten genom dom.
Oj vad vi slet!

Vi byggde bryggan på våren och tog isär den och lagrade den på stranden på hösten. Att lämna den i vintertid var inte att tänka på. Isen har tagit bryggor eller delar av dom tidigare. Ofta hade vi med oss pojkarna + nån kompis till pojkarna för det tunga jobbet med flaken. I dag bygger vi bryggan på ett annat sätt. Utanför en fast brygga lägger vi i en lång flytbrygga. Återigen har vi hjälp av killar som är starkare än vi, både vid bygge och ”rivning”. På hösten när det är dags för vintring får vi hjälp av goda grannar på ön att lyfta upp och lagra bryggflaken på stranden. Varje flak väger 62 kg + kanske en del mer pga beläggningen av havsanemoner som brukar finnas på undersidan.

Om bryggprojekt av olika slag berättar jag i ett av kapitlen i ”Sandskär i mitt hjärta”. Boken finns fortfarande att köpa, i bokhandeln i Söderhamn och Hudiksvall eller direkt från mig. Hur man beställer boken, vad den kostar m.m. ser du på fliken ovan ”Sandskär i mitt hjärta”.

En Croque monsieur i Söderhamn

Ett vinterminne… I februari var jag på biblioteket i Söderhamn och berättade om min bok ”En flicka som heter Anna”. Det var fantastiskt mycket snö i stan. Jag passerade stora berg av snö på min väg från hotellet till ”bibblan” på Köpmangatan. Det var härligt att se och påminde mig förstås om min barndom i stan. Riktigt såna snömassor har vi sällan, om någonsin, i Stockholm.

Det är också en lite märklig känsla att komma till Söderhamn och bo över på hotell. Det är min gamla hemstad. Förr om vintrarna bodde mina föräldrar inne i stan eller en bit utanför och då bodde vi förstås hos dom när vi kom till stan vintertid. Men så är det inte längre. Sommartid har jag i alla år kunnat bo i skärgården, på Sandskär, men på vintern är det ingen bra idé.

Om hur det gick med mitt anförande på biblioteket berättade jag i inlägget ”Vinterkväll i Söderhamn” här. Efteråt traskade jag tillbaka till hotellet i snölandskapet. Sen blev det en macka och en öl innan jag gick och la mig.