Snusmumriken

När vintern kommer och Muminfamiljen ska gå i ide i sitt Muminhus ger sig Snusmumriken iväg på en av sina långa vandringar. Iförd sin gröna slokhatt, med munspelet i handen och packningen i ett knyte på ryggen går han för att inte vara tillbaka förrän våren kommer till Mumindalen.

Lite så fast tvärtom är det med Engström i berättelsen ”Minnen från livet i en barack”. Sven-Erik Eriksson skriver ömsint om människor i Söderhamn i gamla tider. Ett avsnitt behandlar ålderdomshemmet och dom som bodde där. På sommarens första varma dag gav sig han, som hette Engström, iväg på vandring mot löfte att få komma tillbaka till ”hemmet” vid sommarens slut. ”Under sin vandring visste Engström var han kunde gå för att få sig en portion gröt eller en macka till skänks. När han i slutet av sommaren återkom, leddes han som vanligt direkt in i tvättstugan för avlusning. Där blev han helt avklädd och kläderna med alla sina småkryp förpassades omgående in i elden under pannmuren. Efter ett bad och avlusningen stod Engström åter att känna igen.”

Gamla ålderdomshemmet. Foto: Sigvard Gustavsson. 1962.
Dibis bild nr SES00824. (Bilden är något beskuren).

 Jag tänker att berättelsen om Engström vittnar om ett lite annat sätt att se på äldre människor och deras behov än i dagens åldringsvård. Kanske mer ömsint även det?
Hela berättelsen ”Minnen från livet i en barack” kan du ladda ner som pdf på sidan Extraläsning.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.