Jag tänkte på Dellens strand

”Jag tänkte på Dellens strand,
när jag satt i den trånga celln, ty fagrare sjö ej finns
på hela Guds vida jord än Dellen… Jag minns, jag minns
hur jag längtade efter bärgen, som blåna runt här kring byn,
jag trådde till allt här hemma, till luften, till soln och skyn.”

Raderna kommer från en dikt av Edvard Fredin, författare, folkbildare och översättare (framför allt av dikter) som levde 1857 till 1889. Dog ganska ung i s.k. bröstlidande som plågat honom sen tonåren.

Anna Hjelmström, som min bok ”En flicka som heter Anna” handlar om, använder Fredins dikt i inledningen av sin text ”Från Delsbo. Seder ock bruk, folktro ock sägner, person- ock tidsbilder”. Hon reste runt i Delsbotrakten och intervjuade människor och nedtecknade vad dom berättat om folktro, ”trollsagor ock rägglor” och hur dom berättat. Hon ville inte bara fånga deras berättelser utan också hur dom uttryckte sig. Folklivsforskning var ju i ropet den här tiden under 1800-talets senare del. T.ex. skapades ju Skansen och Nordiska museet vid denna tid. Skansen invigdes 1891, Nordiska museets nuvarande byggnad stod klar 1907.

Annas sammanställning av sagor och berättelser, återgivna på dialekt, publicerades i en bok om landskapsmål och folkliv som gavs ut 1896. Karl, Annas man, gjorde efter hennes död ett särtryck av Annas bidrag i boken och tryckte upp en liten upplaga för familj och släkt. Omslaget gjordes av äldsta dottern Cecilia, kallad Cissi.

Anna skriver i inledningen:
”Jag har noga aktat mig för att ”brodera ut” någon smula. Ingen enda sägen är läst eller gjord. Om några få år ha de gamla sägnerna nog dött ut på folkets läppar, ock min enda önskan har varit att kunna rädda några från fullständig glömska. Glad skulle jag vara, om mina berättelser kunde i någon liten mån bidraga till ett bättre förstånd av Delsboallmogen, som med undantag av några särskilda ”skälmsläkter” hör till det bästa folk på jorden.”

Bilden i Arundobloggens s.k. header är från Hälsingland nånstans och jag tog den 1971. Jag vet att vi var uppe på Delsbostämman den sommaren, men fotot verkar taget vid ett senare tillfälle. Undrar var det här är nånstans. Har inga anteckningar om det tyvärr. Här är bilden obeskuren. Som vanligt: större bild om du klickar på den. Finns det nån som känner igen platsen?

Vill du veta mer om Anna Härdelin Hjelmström kan du beställa min bok ”En flicka som heter Anna” direkt från mig. Hur man gör står här.

Mia Härdelin

Den sjuka systern tog vi till oss…
Anna Härdelins man Karl berättar i sina biografiska anteckningar om hustruns syster Maria, en ung och vacker flicka, ett år yngre än Anna.
När Mia, som hon kallades, var i tjugofemårsåldern blev hon sinnessjuk. Karl skriver att Mia ”blev sinnesrubbad och försökte i sitt själsomtöcknade tillstånd flera gånger att taga sitt liv. Dessa attentat hämmades dock i god tid av sjukvårdarnas vaksamhet, enkannerligen genom hennes morbrors, kapten Svante Bergs rådighet.”

En tid vistades Mia sen på ett sjukhem i Uppsala men det blev för dyrt, och hon togs hem till Nordanäng i Delsbo igen.

Ett tag bodde Mia och en sjuksköterska hos Anna och Karl och deras två barn i Söderhamn. Kanske skulle ett miljöombyte göra henne gott? Anna hoppades att systern skulle bli frisk igen. Men det gick inte alls bra. Mia betedde sig alltmer underligt. Karl skriver att ”småningom sökte hon tillvälla sig makten över sin omgivning, smög sig ut och vållade mycken oro i vårt hem, varför hon, då hon blev alltför oresonlig, återsändes till Delsbo”. Den sorgliga historien om Mia berättar jag om i boken ”En flicka som heter Anna”.

Det gick illa även hemma på Nordanäng, och det hela slutade med att Mia inackorderades hos en familj Broberg i Näsbyn, Delsbo, som kunde ta hand om henne på ett bra sätt.
Mia blev aldrig frisk. Hon dog 1930, 72 år gammal.

Kaptenen

Sally Härdelin bloggade jag om i förra inlägget. Nu ska det handla om hennes man Thore (Theodor) Härdelin, kapten vid Hälsinge regemente och storbonde i Delsbo på gården Nordanäng.

I boken ”En flicka som heter Anna” skriver jag: ”Gården låg på Stormnäsudden, som sticker ut i den södra av dom två stora Dellensjöarna. Gården var det största hemmanet i Delsbo med omkring hundra tunnland jord och flera hundra tunnland skog. Stor mangårdsbyggnad, ladugård för trettio kor, stallar och uthus fanns för hästar, får, grisar, kalvar och höns.”

När jag skrev boken om Anna, som främst handlar om Kaptenens äldsta dotter Anna, min morfars mor, letade jag efter fotografier på Nordanängs gamla mangårdsbyggnad. Men jag fick aldrig tag på några såna. Hörde av nån att det skulle finnas gamla glasplåtar nånstans, men jag kom inte längre än så.
Obs om du som läser här vet nåt om några bilder på gamla gården Nordanäng skulle jag bli glad för ett tips!

Thore Härdelin föddes 1816 som yngste son till Anders Andersson Härdelin, född i byn Överhärde, Valbo socken i Gävleborgs län (gissar att det är från byns namn som namnet Härdelin kommer), och Margareta Brandberg från Norrbo. Han var duktig i skolan, och hans första lärare, Lars Landgren (sedermera biskop i Härnösand) lär ha sagt om honom: ”Det är sällan jag har träffat någon med så harmonisk begåfning för studier som Thore Härdelin”. Men Thore valde den militära banan, och om hans tid i det militära finns några historier. Några såna berättas i en lång text, som jag har bland diverse släktpapper och som handlar om Kaptenen, skriven i samband med hans död.
Texten finns tillgänglig som pdf på sidan Extraläsning.

Kapten Thore Härdelin gifte sig med Sally (Sara) Maria Berg från Norrbo 1856 och sen kom barnen i tät följd: Anna, Mia, Tord, Emma Margareta, Ivar, Lars (dom fyra sistnämnda dog alla inom en månad 1865), Thore, Klara och Nils (dog samma år han föddes). Fyra av barnen levde alltså till vuxen ålder: Anna, Mia, Thore och Klara. Jag ska lägga ut bilder på dom här i ett separat inlägg så småningom.

Hittar en text i SvD efter Kaptenens död där man bl.a. skriver ”att han var född i Gävle, där hans fader var handlande. Han blev 1834 student i Uppsala och 1839 efter avlagd officersexamen underlöjtnant vid Helsinge regemente, befordrades 1844 till löjtnant och 1851 till kapten. Från krigstjensten tog han 1867 afsked.” Härdelin ägnade sig åt jordbruket på gården Nordanäng, åt skogsbruk och gav sig också in i sågverksindustrin, som blomstrade i Hälsingland vid denna tid. En tid drev han en ångsåg i Grundvik vid Söderhamnsfjärden.

Kaptenen dog 1896. Två år tidigare hade mangårdsbyggnaden på Nordanäng förstörts i en brand. ”Redbar och flärdlös, var han som få” skrev man i tidningen Helsingen efter Härdelins död. ”Det låg utom möjligheten för honom att tala eller handla svekfullt, lågt eller egennyttigt. En riddersman var han utan fruktan och tadel.”

Släktnamnet Thore har gått igen sen ett par gånger: 1) Kaptenens son Thore Härdelin (d.ä., f. 1866, d. 1945), som blev riksspelman 2) Thore Härdelin (d.y., f. 1946) också riksspelman och en i gruppen Skäggmanslaget 3) jag tror också att Thore Härdelin d.y. har en son som heter Thore – rätta mig om jag har fel!

Lite släktkuriosa: Det är genom Kaptenens mor Margareta Brandberg som släktbandet finns till Sofia Elisabet Brenner (1659-1730), Sveriges första kvinnliga författare av skönlitteratur och landets första feminist (enl Wikipedia). Sofia Elisabet var mormors farmor till kapten Thore Härdelin. Hm…är det därifrån min lust att skriva kommer, tro? 🙂

Kom igen i januari!

Den som har lyckan att bo i Hälsingland kan fortfarande köpa båda mina böcker,   ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu” (utg. 2013) och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017), i bokhandeln i Söderhamn och i Hudiksvall. ”En flicka som heter Anna” säljs även hos Delsbo Forngård.

Du som vill köpa via Bokus eller genom att beställa direkt från mig måste tyvärr vänta ett tag. Det är ett uppehåll nu över julen och fram till några dagar in i januari. Beställa kan du göra via mail, men några utskick kommer inte att ske förrän tidigast omkring 5 januari.

Välkommen med din beställning! Boken – eller böckerna – kommer sen på nya året, alltså några dagar in i januari.

Spelmansstämma i Kungsan

Efter många härliga dagar på Sandskär har jag gjort ett kort besök i Stockholm, och i dag passade jag på att gå till Kungsan. Det var spelmansstämma vid Karl XII:s torg i Kungsträdgården. Först ut på scen var Skäggmanslaget med Wille Grindsäter, Thore Härdelin och Bengt Lindroth. Spelmännen verkade ha det trivsamt tillsammans på scen, stämningen var glad och varm. Vi fick höra flera polskor, nån schottis och vals m.m. Framför scenen fanns en dansbana där dansanta i publiken tog sig en svängom.

Jag nöjde mig med att stå och lyssna och dansade inte. I skolan fick vi lära oss folkdans nån gång på gymnastiktimmarna. Men det var ju ett tag sen… Det fanns s.k. rasthallar i bottenvåningen av den gamla fina läroverksbyggnaden i Söderhamn. Där fick vi prova på att öva oss i folkdans.

Andra gånger var det konstutställning i rasthallarna. Vi elever målade tavlor – ofta till musik – som såldes till välgörande ändamål. Gunnar Österström hette vår teckningslärare som kom med flera nya idéer och uppmuntrade till experiment i bildskapandet. Rasthallarna fick ibland också göra skäl för namnet om det var riktigt vidrigt iskallt väder om vintern. Det hände nog inte så ofta men nån gång såna dagar fick vi stanna inomhus på rasterna. Nåja, det där var en utvikning: i alla fall minns jag inte längre hur man dansar polska och schottis och sånt. Men dom som gjorde det i dag på spelmansstämman såg ut att ha roligt.

Skäggmanslagets nya CD, den första på 42 år, fanns att köpa på stämman, och det är klart att jag köpte ett ex. Och fick det signerat också.

Att skriva om ett liv

Hur vet man om en annan människa, vad vet man? Om nån som levat långt innan man själv föddes? Hur skapar man sig en bild? Det är det jag försökt göra i min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”. Jag har skrivit om min morfars mor Anna Härdelin. Ett levnadsöde, en livsberättelse. En kärlekshistoria och en bok om utveckling, tankar och drömmar om en framtid. Boken publicerade jag på eget förlag tidigare i år.

Beröm och god, varm och uppmuntrande s.k. feedback har jag fått från flera håll. Inte bara från släktingar.

Nu när jag bläddrar i boken tycker jag om den själv. Får jag säga det? Eller är det ”eget beröm luktar illa”? Men jag tycker om den Anna jag beskriver eller försöker måla fram. Fast jag ju inte vet om det är rätt bild jag ger.

Jag tycker om hur hon smyger uppför den branta trappan i sommarstugan på Sandskär för att nå de fem barnens rum där deras pappa sitter och läser godnattsagor för dom. Hon ska säga godnatt och hon ska be sin alldeles särskilda aftonbön för dom. Jag tycker om när hon provar sin Delsbodräkt (på bild i förra inlägget) vid ett besök i föräldrahemmet Nordanäng i Delsbo tillsammans med dottern Cissi. Jag tycker om när hon sjunger för Cissi när dom åker ångbåt från Stockholm hem till Linköping. ”Solen glimmar blank och trind, vattnet som en spegel…” Och jag tycker om att jag har försökt ge en bild av hennes fyra småsyskon, dom som dog som mycket små i scharlakansfeber och difteri. Vem minns dom? Vem vet nåt om dom? Jag berättar om dom, jag har använt min fantasi. Det kan ha varit som jag skrivit eller det kan ha varit på nåt annat sätt.

Boken är inte en dokumentär berättelse, det är en roman.
Vill du läsa den? Köp den i bokhandeln i Söderhamn eller Hudiksvall eller beställ den direkt från mig. Se sidan ”En flicka som heter Anna”.

Om Delsbostämman

Roligt att Skäggmanslaget är igång och spelar igen. Dom har gett ut en ny skiva, ”Jämnt skägg och odödliga låtar”, den första på 42 år. Nyligen visade SVT ett program om gruppen (länk till SVT Play nedan). Skäggmanslaget i dag består av Wille Grindsäter, Thore Härdelin och Bengt Lindroth.

En enda gång har jag varit med på spelmansstämman i Delsbo. Det var 1971. Jag tog inte många bilder och kvaliteten är inte den bästa, gamla scannade diabilder. Den vänstra bilden har varit med här tidigare. På bilden till höger skymtar Thore Härdelin. Thores farfar hette också Thore och var yngre bror till Anna Härdelin som jag skrivit om i boken ”En flicka som heter Anna”. (Som vanligt större bilder om du klickar på dom).

Delsbostämman 2017 äger rum 1-2 juli och 30 juni är det dans i Delsbo. Skäggmanslaget ska förstås vara med och spela på stämman. Delsbostämmans hemsida har du här. Programmet om Skäggmanslaget finns på SVT Play till måndag 17 juli här.

Nordanäng

I Delsbo på den stora udde som sträcker sig ut i den södra av Dellen-sjöarna låg den stora gård som kapten Thore Härdelin vid Hälsinge Regemente byggde nån gång vid mitten av 1800-talet. Där bodde han sen med sin Sally, prostens dotter från Norrbo. Gården lär ha varit den största på trakten. Stor ladugård, flera uthus, många anställda på gården. Mangårdsbyggnaden sägs ha haft 20 rum.

Kaptenen och hans hustru fick nio barn tillsammans. Bara fyra av dom levde till vuxen ålder. Fyra av barnen dog som små inom en enda månad av scharlakansfeber (tror jag) och en till, en liten pojke,  som föddes flera år senare levde inte heller länge. Den äldsta dottern hette Anna och henne har jag bloggat om tidigare. Hon var min morfars mor.

Nordanäng brann 1894. Annas bror Thore (populärt namn i den familjen) hade då tagit över gården efter fadern. Men det gick inte så bra, och han sålde gården så småningom och ägnade sig sen i stället med framgång åt folkmusiken. Han var verksam som offentlig spelman i omkring 30 år och fick stor betydelse för spridningen av folkmusiken. Han turnerade runt om i landet och gjorde även en turné på ett par månader i USA. Han nedtecknade hälsingelåtar, skrev arrangemang och gav ut samlingar av hälsingelåtar. Denne Thore Härdelin d.ä. var farfar till Thore Härdelin som spelade i Skäggmanslaget som några av bloggens läsare kanske kommer ihåg.

Spelmansstämma

Delsbo har förekommit i bloggen några gånger. Min morfars mor kom därifrån. Hon växte upp på en gård som hette Nordanäng. Hennes bror spelade fiol och gjorde sig känd som spelman, han turnerade t.o.m. i USA tillsammans med några andra. Och i Sverige fick han hederstiteln riksspelman.

En sommar för väldigt väldigt länge sen var vi på spelmansstämman i Delsbo. Hittade den här gamla bilden i mina gömmor – en diabild, som jag scannat.

Det är väl nyckelharpa dom har här. Vad killarna på bilden heter vet jag inte. (Som vanligt större bild om du klickar på den).

Gammalt delsbomål

”Hä va en gågg e valljänta, söm hadde väv öppe. A då dan komm, då dam sku bufera hemm, sa hadde ho int vunne fått ne väven.”

Inte så svårt att förstå, eller hur? Utom det där ”bufera” kanske. Det är inledningen på historien om Trollbruden, skriven på ett sätt som ska återge dialekten i Delsbo, som den talades på 1880-talet.

Det handlar om en valljänta som hade väv i vävstolen och inte var klar med väven när det var dags att föra kreaturen tillbaka (bodföra) till gården. Valljäntan ville stanna kvar och väva klart. När man då varnade henne för vad som kunde hända och att det kunde komma småfolk och oknytt skrattade hon och sa: ”Jö ha föll stål te värja mäg mä å hunn, söm kann sprigga mä bö, öm dam sku bli fö umittjene jölpsamme.”
Dvs att hon hade stål att försvara sig med och så hunden som kunde springa med bud om dom kanske blev alltför hjälpsamma.

Naturligtvis kom trollen sen. Min morfars mor, Anna Härdelin Hjelmström, som jag bloggat om tidigare, gjorde uppteckningar på delsbomål i stugorna i trakten våren 1889. Det publicerades efter ett par år i en bok om seder och bruk, folktro och sägner. Anna själv fick inte uppleva det tyvärr. Hon hann dö i lungsot innan dess.

En sida där man kan höra en inspelning från 1935 med Anna Härdelins bror, riksspelmannen Thore Härdelin den äldre, finns här. Om Anna själv har jag skrivit t.ex. här. Vill du höra hur delsbomålet kan låta i dag kan du gå in här.
Det finns mycket om Delsbo och trakten omkring på en sajt som heter Dellenportalen.