När jag var barn och bodde i Söderhamn spelade vi kula om våren. Trottoarerna var sandbelagda då på 1950-talet – hårt packad sand – inte asfalterade eller belagda med stenplattor. Jag minns känslan när man satte i hälen i sandtrottoaren och snurrade runt så att man skapade en grop. Sen gick man ner på huk och rättade till kanten på gropen så den blev mjuk och fin. Undrar var alla mina stenkulor blev av. Hittar inte en enda i mina gömmor. Jag hade dem i en hemsydd påse som man drog ihop med ett band. Nåja, det har ju gått några år.
Spela kula är en känd dikt av Sten Selander:
Spelar barn kula fortfarande? Hittade en sida om Spela kula här.
Ja, det här är väl en plats som folk i Söderhamn känner igen. Jag bodde ju i stan som barn och ibland var vi här och klättrade upp. Bilden är från juli 2008 och då gick det fortfarande att ta sig upp för trappan. I dag har jag för mig att den kan vara avstängd pga fallrisken men vet inte säkert. Får väl åka dit igen så snart det går.
I familjen gjorde vi då och då utflykter till Söderhamns omgivningar, bl.a. just hit till Gamla Trönö. Låter kanske märkligt att en sån plats skulle vara utflyktsmål för en barnfamilj. Men såna var vi väl… fast vi ju inte alls var kyrkliga av oss. Det fanns nåt fascinerande med platsen. Den gamla muren med sina stigluckor, kyrkan som kändes urgammal och hade en läktare man nådde via en sned och vind trappa och så den fina klockstapeln som vi klättrade upp i. Och jag var nog redan på den tiden intresserad av gamla byggnader – och annat gammalt med för den delen.
Här i närheten ligger Söderblomsgården, där ärkebiskopen Nathan Söderblom växte upp. Jag tror aldrig jag varit inne där. Vid gården brukade man tidigare visa Söderblomspelet sommartid. På Wikipedia kan du läsa mer om den här platsen – här.
Trönö gamla kyrka med klockstapel. En dag i juli 2008.
Häromdan funderade jag på mjölk – närmare bestämt på mjölkförpackningar. Jag är så gammal att jag varit med om att köpa mjölk i ”lös vikt” i mjölkaffär i Söderhamn något av de första åren vi bodde i stan. Jag tror att mjölkaffären låg på Skolhusgatan nånstans mellan Kungsgatan och Köpmangatan. Man gick dit med en mjölkkruka. Och i mjölkaffären stod expediter klädda i vita rockar och öste upp så mycket mjölk man ville köpa med hjälp av en skopa på långt skaft. Nån mer än jag som minns det där? Och var låg mjölkaffären?
Bild från Nordiska museet, NM.0273312
Sen kom glasflaskorna. På Sandskär på 50-talet kunde vi en tid köpa mjölk med hjälp av Einar Strandlund, han som drev en informell sjötaxirörelse i skärgården. På kvällen knatade man tvärs över ön genom skogen bort till Einars brygga och ställde dit en trådkorg i metall (vår var blå, minns jag) med 4 glasflaskor. På morgonen fick man gå och hämta flaskorna fyllda med mjölk och betala Einar. Eller kanske troligare att man betalade i förväg.
1954 började man leverera mjölk i Tetrapak (dock inte till Sandskär..). Och sen har utvecklingen gått vidare. Hur förpackningarna ser ut i dag behöver jag inte visa.
När jag höll på med det här letade jag runt hos Dibis och hittade den här svartvita bilden på två kvinnor med en mjölkkruka. Jag tycker om den. Närheten mellan de här två kvinnorna som står där i regnet. Visst är det en fin bild! Årtal vet jag inte, men fotografen hette Martin Holm (1919-1992) och bilden är tagen i Mo.
Ja, det var några år sen. Närmare bestämt 2017 och bokhandeln var Hälsingebok på Köpmangatan i Söderhamn. Min bok nr 2, ”En flicka som heter Anna”, kom ut det året och låg i bokhandeln i fint sällskap med Majgull Axelssons ”Ditt liv och mitt” och Elena Ferrantes ”Det förlorade barnet”. Sandskärsboken, som publicerades 2013, hittade jag bland Söderhamnslitteraturen i bokhandeln.
Att se den bok man jobbat med länge länge presenterad så där i bokhandeln känns verkligen gott i hjärtat. I dag går nog inte de här två böckerna att hitta i bokhandeln längre. Men jag har ett litet lager kvar här hemma av båda två, som dessutom är på rea. Det är fina böcker med hårda pärmar och med kapitälband i ryggen. I ”Sandskär i mitt hjärta” är det väldigt mycket bilder, både i färg och svartvitt.
Kapitälband? Vad är det? Hittar det här på en sida om bokbinderi: ”Kapitälband är ett färgat dekorband av textil som man ofta använder till tryckta böcker med hård pärm. Bandet kan vara randigt eller enfärgat och finns i en mängd enfärgade samt tvåfärgade nyanser. Det må vara en liten detalj, men Kapitälband ger det där lilla extra…” På Sandskärsboken är det röd-och-vitrandigt kapitälband, på ”En flicka som heter Anna” rött (som på bilden här).
I min bok ”Sandskär i mitt hjärta” (publ. 2013) citerar jag inledningsvis ur Svenska Turistföreningens årsbok 2006: ”Mellan den öppna Gävlebukten i söder och det branta Hornslandet med Hudiksvall i norr ligger tjugo mil kustbygd som i dag i turistsammanhang kallas Jungfrukusten. Kärnan är Söderhamns skärgård med sina ungefär femhundra öar. I princip handlar det om den lilla övärlden mellan fiskelägena Gåsholma i söder och Skärså i norr, avgränsad av majestätiska Storjungfrun i öster – den ö som också gett kuststräckan dess nutida namn – och den gamla handelsstaden Söderhamn längst in i fjärden mot väster”.
500 öar… Finns de listade nånstans? Sånt sitter jag och tänker på här i Stockholm medan det tröstlösa snöblandade regnet drar förbi utanför. Googlar lite men hittar bara att ”Sverige har nästan 270 000 öar” och på en annan sida: ”Söderhamn har en underbar och vacker skärgård med över 500 öar.”
I tankarna börjar jag rabbla öar rätt nära Sandskär: Stenskär, Midsommar och Pingst, Grimsön, Tuppen, Enskär, Korsmäss, Enskärsorn, Lockskär, Hamnskär, Grimshararna , Rönnskär, Lilljungfrun, Norrutharet. Och mer norröver Gran, Tjockholmen, Lottasholmen, Branthäll… Sen är det mer än 480 till.
Svenska Turistföreningen hade en fin artikel om vår skärgård häromåret – här. Skrev om artikeln i inlägget ”Heja Söderhamns skärgård!” och hade med bilden ovan som får komma i repris nu. Vill du läsa mitt inlägg kan du klicka på den här länken.
PS Jag har kvar ett litet lager av boken ”Sandskär i mitt hjärta”. Kostar i dag bara 90 kr + porto. Läs mer här.
När jag var barn och vi bodde på Borgmästargården i Söderhamn åkte vi ofta skridsko på Gamla IP bakom kyrkan. Jag minns hur det kändes att gå iväg dit efter skolan – förväntansfull! – och så åka där så länge som möjligt. Jag minns inte om det var belysning där så man kunde hålla på även när det mörknat. Men det måste det väl ha varit, det blir ju mörkt så fort på vintern. Nån som minns hur det var?
Precis i början hade vi några gamla s.k. spiskrokar, metallskenor som spändes fast på pjäxorna med läderremmar. Det låter väl som 1800-tal, men det var 1950-tal. Sen fick vi halvrör, som var en modernisering av de gamla spiskrokarna. De gick lättare att reglera på pjäxan. Halvrören fästes också utanpå. Bilden har jag lånat från Bohusläns museum.
Som jag minns det var nästa modell helrör eller bandyrör, alltså där skenan sitter fast på en känga. Jag tror vi hade såna ett tag innan vi fick ”tjejigare” grejer. Helrören var stadigare än både spiskrokarna och halvrören, som ju till stor förtrytelse kunde ramla av när man var mitt ute på isen. Nackdelen med helrören var också att när man efteråt skulle sätta på sig sina vanliga kängor eller pjäxor hade dessa stått och blivit iskalla att stoppa ner fötterna i.
Så småningom fick vi vita konståkningsskridskormed ”taggar” längst fram så det gick lätt att ta fart med dem. De satt också stadigare på eftersom man snörde på dem som en känga och de hade lite högre skaft. Nån framstående konståkare blev jag inte, men jag hade roligt på isen.
Har inga egna bilder på våra skridskor. Långt långt senare åkte mina pojkar skridsko på Gamla IP. Och nånstans vet jag att jag har bilder på det. Skulle ha varit med här förstås, men nu hittar jag dem inte. Måste gräva i mina lådor…
Så såg han ut, tomten som kom till oss på Borgmästargården i Söderhamn när vi var barn. Det var 1950-tal.
En oförglömlig tomte. Inte tyst och diskret utan ganska burdus och bullrande. Och glad. Välte stolar, ville ha en cognac. Var man liten kunde man bli lite rädd. Men i säcken hade han julklappar.
Hur gick det sen då för killarna och den enda tjejen i förra inlägget? Det blev studentexamen i början i maj 1965 på Söderhamns Högre Allmänna Läroverk. Vi abiturienter delades upp i två grupper för muntlig tentamen med ditresta censorer. Den ena gruppen 7 maj, den andra 8 maj. Alltså studentexamen enligt den gamla modellen. Gemensamt ”utspring” 8 maj till väntande familjer, släktingar och vänner på skolgården. Sen studenttåg genom stan med orkester i täten. Och så forslades vi i olika mer eller mindre fantasifulla åkdon till studentmottagning hemma. Roligt minne! – Jag tänker inte skriva ut namn på allihop. Ni får känna igen er själva! Nummer 6 från vänster i raden av stående tjejer är jag. (Som vanligt: klicka för större bild).
Ett år äldre, ett år gladare än på klassfotot från hösten 1963 här. Svartvita fotografier på klasser jag gått i under skoltidens tolv låååånga år har jag lagt ut några gånger tidigare. Det här är det enda klassfoto jag har i färg.
Där sitter vi i höstsolen. Gymnastikhuset skymtar till höger och själva läroverksbyggnaden till vänster. Bilden är från sista höstterminen i Söderhamns Högre Allmänna Läroverk, som det hette på den tiden, numera Staffangymnasiet. I maj året därpå (1965) var det studentexamen, och hela livet väntade…
Vi var 16 i klassen; 2 saknas här. Jag var enda tjejen i RIVma det året. Beteckningen står för 4:e ring på reallinjens matematiska gren. Själv blev jag inte mycket till matematiker sen. Men jag trivdes bra i den där killklassen. Och våren 1965 var låten ”Gabrielle” med Hootenanny Singers poppis. Gissa om jag fick höra den! De tog med gitarrerna och spelade i klassrummet.
Mens sana in corpore sano – En sund själ i en sund kropp – står det nånstans på gympahuset. Kanske på gaveln mot Norrtullsgatan? Får kolla nästa gång jag är i stan.
Några gånger tidigare har jag lagt ut klassfoton. Det här är från Söderhamns Högre Allmänna Läroverk, som skolan hette då, numera Staffangymnasiet. Troligen hösten 1963. Man gick fyra år i gymnasiet den tiden och klasserna hette ringar. Vi gick i RIIIma , dvs matematisk gren. Nr 3 från vänster i sittande raden är jag.
Arundo 